NG Gbg 1
MARKUS KRUNEGÅRD – LIKA KÅT SOM GAMLING? Markus K
runegård var sen in i puberteten. Precis som könshåret tror han att karriärens peak låter vänta på sig. Frasse Levinsson har ätit carbonara med en artist som ogillar att titta i backspegeln på en bar döpt efter sin adress, oh yes. TEXT: FRASSE LEVINSSON FOTO: ELLEN NYKVIST N är jag går längs Götgatan med Ratata-låten Jackie i lurarna får jag ett sms från Markus Krunegård: ”Råkar du Ha vägarna förbi ett system så köp en flaska vitt.. kan va bra att ha nöd proviant kom jag på..” Jag håller med och svänger in på glasbanken på Folkungagatan. Där hittar jag ett Riesling som min vän Linn Koch-Emmery, en annan indieartist från Norrköping, rekommenderat och tänker att Markus Krunegård borde gå att tanka med samma bensin. I kassan drar jag min pistol och ser skräcken sprida sig i expeditens ansikte. Jag väser till henne att om hon bara tar det lugnt och stoppar dagskassan i hockeytrunken jag har med mig ska ingen komma till skada. Nej, jag skämtar bara. Vad tror ni om mig egentligen? Jag betalar precis som vanligt och önskar henne en trevlig helg. VI HAR BESTÄMT träff på Restaurang 91:an, där min favoritlåt på Markus nya skiva Tutti frutti – från lokalen under sushin utspelar sig. Det är den första av de två skivorna han ska ge ut i år. Låten heter just 91:an och är en underbar skildring av hur det är att sitta på en bar och låta dagen försvinna iväg. På vägen dit tänker jag på att John Cleese en gång bokade bord under namnet ”Mr. HyenaExplosion” på lunchrestaurangen han och Graham Chapman brukade bevista när de skrev Monty Python, bara för att få se Graham Chapmans min när John Cleese sedan presenterade sig som ”Mr. Hyena-Explosion” och blev visad till ett bord utan att hovmästaren höjde på ögonbrynen. Tänker att jag borde förberett ett liknande spratt när jag ringde till restaurangen. Men så blev det inte. På 91:an presenterar jag mig med mitt riktiga namn och beställer två öl och två carbonara. Sedan frågar jag vad Markus vill ha. Fniss. Jag har hört rykten om att du har flyttat från Ringvägen. Hur kommer det sig? – Jag har ju bara flyttat 100 meter. Men jag bodde där i tio år, det var dags för något nytt. Jag trodde att du bodde i Hammarby sjöstad? – Nej, fan. Jag bor vid Thaibåten. Jag vet inte vad det kallas, men det är väl också Skanstull? Det är toppen. Framförallt är det skönt att ha flyttat så man slipper prata om bostäder. Det är näst efter corona det tråkigaste i den här staden: Hur bor man, var bor man, varför? Är du en uppskattad granne? – Ja, det är inte så lyhört. Det kom någon gubbe med möbeltassar och sa att pianopallen lät mycket men att det var kul. Det var supergulligt. Däremot vågar jag inte prata så mycket med folk i trapphuset, så de kanske tycker att jag är konstig. Är du med i bostadsrättsstyrelsen? – Nej, sådant där håller jag mig ifrån. Jag brukar försöka hålla mig för god för att ställa frågor om pandemin, för det brukar mest landa i självklarheter som att det är tråkigt att man inte får spela live och sådär, men jag är ändå nyfiken på hur du har hanterat tristessen. – Det är faktiskt skönt att slippa spela live. Och det här med att kunna hitta på saker ur ingenting är fantastiskt. Man behöver inte komma från Norrköping för att ha lärt sig det, men jag är på något sätt uppväxt med tristess. Det jag håller på med, att hitta på saker och rimma och gräva i när man blev nobbad när man var 14 år, eller vad det nu kan vara, går ju att göra ändå. Det jävligaste för dig måste vara att du inte fått höra läktarna på Platinumcars arena, som Parken tydligen heter nuförtiden, sjunga din inmarschlåt till IFK Norrköping? – Det hade varit mäktigt. Jag var på en match där i någon loge, som jag fick i och med att jag gjorde låten. Det är som att vara på Kolmården. Man sitter och tittar på spelare genom en glasbur. Du var ju i någon form av blåsväder när du fick det där statliga coronabidraget. Vad har du att säga till ditt försvar? – H&M, Volvo och varenda käft har ju sökt något bidrag. Jag fick 50 000 för en utebliven turné som var väldigt mycket dyrare än så. Sedan finns det såklart folk som behöver bidrag bättre än jag. Men det fanns något att söka och jag gjorde det.. Skjut mig. En tjejkompis bad mig fråga om du är lyckligt gift eller bara gift? – Jag har det bra. Vad är det mest romantiska du har gjort för din fru? – Det är sådant jag inte ser någon anledning att prata om bara för att jag gör skivor. Men jag vet inte. Vad är romantik? Jag tycker det är ett så konstigt ord. När man var liten och folk bara ”Är du en romantiker?”. Man bara ”Jag gillar rosor”, fast man aldrig sett en ros. Men det är väl fint om man är omtänksam mot varandra? Är det många som vänder sig till dig för att få råd om kärlek? – Nej, det vet jag inte. Jag har nära relationer med mina vänner. Då pratar man ju om allt, sina relationer och vedermödor. Det behöver inte bara vara kärlek. Får du dm från främlingar som vill ha hjälp? – Nja. Det är mer att folk delger vad de har varit med om. Ofta är folk väldigt labila om de är i en kris. Någon gång svarade jag någon vars man hade tagit livet av sig eller något sådant. Jag svarade att jag förstod. Men jag förstod inte alls. Hon blev typ förbannad. Det är svårt helt enkelt. I sådana situationer kanske man behöver mer professionell hjälp än Markus Krunegård? – Eller hur? Verkligen. Sist jag intervjuade dig var du lite skeptisk till att medverka i Så mycket bättre. Du sa ”Ska vi sälja tvål, varför då?”. Hur kom det sig att du ändrade dig? – Folk behöver ju tvål. Nej, men innan vår förra intervju hade jag ju varit utbränd och legat raklång i ett år. Det är intressant med intervjuer. Det är sällan någon säger ”Just nu är jag längst ner. Längre ner går inte att komma. Jag mår piss. Jag försökte ta livet av mig i går, och nu sitter jag här”. Det är alltid ”Jag har träffat gud och nu är jag på väg upp”. – JUST DÅ VAR jag verkligen på väg upp. Men jag var inte helt kurant än. Att ställa sig inför folk och spela live när man inte hade orkat handla mjölk kändes väldigt läskigt, som sista bossen. Min metod blev att tänka att det var okej om det blev tre plus. Då blev det väldigt roligt att turnera och det gick enligt mina mått så bra det kan gå. Vi hade kul och det var mycket folk. Att därefter göra en till likadan turné kändes därför lite tomt. Då dök frågan upp och det kändes som något nytt och fräscht. Precis som du sa har jag alltid tänkt att det finns mycket med det där som går att ifrågasätta, men i efterhand ångrar jag det inte alls. Var det någon tolkning där du kände ”Fan, du har ju misshandlat min låt”? – Nej. Men det var flummigt med tolkningsgrejen. Innan tänkte man ju lite så: ”Tänk om jag inte gillar det?”. Men det var som att få en smörkniv av en åttaåring som hållit på med den i slöjden och filat tills det bara är en liten tandpetare kvar. Man blir ju lika glad för det. Det är bara bisarrt hela grejen att man sitter vid ett bord och Lille och Sussie sjunger en låt man har skrivit. Det är jättekonstigt, men kul. Apropå tv tävlade du i Alla mot alla i vintras. Hur var det? – Det är alltid roligt att vara i närheten av och tillsammans med Filip och Fredrik och deras gäng. Jag tycker de är modiga och kul. Det var kul att lära känna Emma Molin. Men det där jävla domarfiaskot i finalen… Vi skulle ha vunnit om den där jävla Monopolpjäsfrågan hade varit med. Vad var det för något? – Det är inte med i tv så det spelar ingen roll. Jag är en jävligt dålig förlorare helt enkelt. NR 5, 2021 | NÖJESGUIDEN 27