Svensk Golf Sida 1
Svensk Golf Sida 2
Svensk Golf Sida 3
Svensk Golf Sida 4
Svensk Golf Sida 5
Svensk Golf Sida 6
Svensk Golf Sida 7
Svensk Golf Sida 8
Svensk Golf Sida 9
Svensk Golf Sida 10
Svensk Golf Sida 11
Svensk Golf Sida 12
Svensk Golf Sida 13
Svensk Golf Sida 14
Svensk Golf Sida 15
Svensk Golf Sida 16
Svensk Golf Sida 17
Svensk Golf Sida 18
Svensk Golf Sida 19
Svensk Golf Sida 20
Svensk Golf Sida 21
Svensk Golf Sida 22
Svensk Golf Sida 23
Svensk Golf Sida 24
Svensk Golf Sida 25
Svensk Golf Sida 26
Svensk Golf Sida 27
Svensk Golf Sida 28
Svensk Golf Sida 29
Svensk Golf Sida 30
Svensk Golf Sida 31
Svensk Golf Sida 32
Svensk Golf Sida 33
Svensk Golf Sida 34
Svensk Golf Sida 35
Svensk Golf Sida 36 olf är inte en sport, det är e
n sinnessjukdom. Man får golf som man får mässling eller kikhosta, dock med den skillnaden att golfen är kronisk och obotlig. Frånvaron av anlag utgör ingen ga- ranti mot smittan, det vet underteck- nad bättre än någon annan. »Säg mig ärligt, So-and-so», frågade jag en dag klubbens professional, »kan jag någonsin lära mig spela golf?» »Well, sir», svarade han, synbart ge- nerad, »en god spelare blir ni nog aldrig. Men naturligtvis kan ni bli mycket bättre än nu.» Denna förintande kritik anger min exakta spelstyrka. Jag spelar tröst- löst illa, jag är den föraktligaste av kaniner. Om jag så tränade sex tim- mar om dagen under min återståen- de livstid, bleve jag aldrig annat än en klåpare. Ty jag saknar, det är den trista sanningen, varje spår till natur- liga anlag. Och ändå är jag hemfallen åt gol- fen lika hopplöst som någon vane- drinkare åt konjaksbuteljen. Nu på vintern, då banorna ligger översnöa- de, går jag omkring i sportaffärerna, prövar svikten i underbara, under- bart dyra klubbor och köper de onö- digaste tillbehör någon fabrikant fun- derat ut. Eller också läser jag böcker som Peter Lawles's golfantologi -The Golfers Companiori". Den boken kan jag varmt rekom- mendera till alla mina olycksbroder. Den innehåller bidrag av professio- nals, vilka som Henry Cotton skriver som professorer i psykologi eller som A C M Croome kan tävla med Wodehouse i humoristisk ordkonst, och av framstående litteraturkritiker, vilka som James Agate tydligen är spelare i klass med bröderna Run- felt. är man läser uppsatser som Cottons "The art and sci- ence of Ihe game» eller ännu med slutorden i A H Padg- hanYs »The golfer's equipment» grips man av en salig (fast tyvärr all- deles falsk) övertygelse om att man äntligen fattat golfteknikens hemlig- het och insett felen hos sin egen sving, och da man följer skildringar- na av berömda matcher i »Memora- ble occasions», har man för en stund den lika saliga och lika falska illusionen, att man befinner sig i J H Taylor's eller Bobby Jones' plus fours och själv utkämpar deras le- gendomspunna tvekamper med Vardon och Walter Hagen. Få böc- ker har berett mig större nöje än »The Golfer's Companion». Och jag kan inte vara nog tacksam mot den gode vän och förträfflige människo- kännare som gav mig den i julklapp. Golf ser löjligt enkelt ut. Och det dröjer, innan man förstär att det är ett fruktansvärt svårt spel, ett spel för fakirer och självplågare. Nybörja- ren lyftes lätt upp i klingande rymder. Hans dag omstrålas av ett rosigt skimmer, bara undret sker och bol- len lyfter från marken som en lärka. Må vara att lärkan i fråga bara kan surra, för honom drillar den dock grannare än någon näktergal. Men efter ett år eller så ändras tavlan. Inte ens om man någon enda gång lyckas göra ett fulländat slag - en drive som viner i väg ett gott styc- ke bortom tvåhundrametersmärket. osvikligt rak som en fågels flykt mot boet, eller ett approachslag som från tjugo, trettio meters håll tvärstannar ett par decimeter från hålet - förmår det länge ge färg åt ens dag, man undrar bara varför man inte alltid spelar så. Nu är det andra ting man fäster sig vid, bittra ting som med frätande sy- ror etsar sig in i ens själ. Att man missade en putt på en halv meters längd, att man ur en bunker med djävulsk precision slog rakt ned i den nästa, att man, efter att länge och väl ha stått och mjukat upp sin sving, drämde åstad med en drive som hoppade tjugo meter åt sidan, rakt in i ett snår, varpå man blev nervös och till åskådarnas tysta förtjusning gjor- de om samma nummer två, tre gånger, det är vad man minns, då man släpar sig hem till klubbhuset och svär att aldrig mer befatta sig med detta vidriga spel. Nästa morgon är man uppe på golfbanan igen. Man upphör aldrig att hoppas, hur ofta och bittert ens hopp än svikes. Ty golf är en sport där det omöjliga kan inträffa: däri lig- ger en del av dess tjusning. Jag kan inte drömma om att bäst det är hop- pa två meter i höjd, ifall jag bara är god för 1,60, eller att klå Calle Schröder i tennis, om jag inte står på handicaplistan. Men i golf är dylika underverk tänkbara - åtminstone teoretiskt. Också den värsta kanin har någon gång spelat något hål som en världsmästare. Och lägger man till- sammans de bästa resultat på varje hål, som en medelmåttig spelare un- der årens lopp nått på sin hemma- bana, får man en score, ännu mer fantastisk än Cottons andra runda vid mästerskapen i Sandwich 1934, då han - i en mästerskapsfinal! - gick runt på 13 slag under par. Naturligtvis är det lika otänkbart att på golfbanan få aderton perfekta lyckträffar i följd som det är att på rouletten aderton gånger efter var- andra hålla på rätt nummer, i verklig- heten går man, med ganska små va- riationer, runt banan på de prosaiska 86 eller 98 slag som motsvarar ens faktiska spelstyrka, inte på de 52 el- ler 54 som vore tänkbara i en för- verkligad önskedröm. Men innerst inne hyser man ändå, även om man skäms att erkänna det ens för sig själv, en oresonlig förhoppning att man en vacker dag ska spela som en mästare inte bara över ett hål, utan över aderton - ungefär som en hasardspelare mot allt förnuft hop- pas på att en enda gång kunna spränga banken. Golf är mer än nå- got annat bollspel järnhård precision och koncentration, järnhård be- härskning av nerver och muskler, men samtidigt finns där ett element av hasard, en hängivelse åt slumpen och det lyckliga ögonblickets gud, som stimulerar till barnsligt naiva fantasier. Och låt oss vara tacksam- ma för allt barnsligt och naivt som dröjt sig kvar i en alltför fullvuxen och rationell värld - även om det bara får andrum på en lekplats, en golf- bana. O fta nog verkar det obegrip- ligt, varför man ska spela så välsignat illa. Det är ju inte så oerhört mycket som skiljer en från de verkliga spelarna: bara att man i genomsnitt gör hålen på fem, sex slag i stället för på fyra eller lite mer. Och att gå ned ett slag per hål borde väl i all rimlighets namn inte vara nå- gon konst. Det behövs faktiskt bara att allting samtidigt gick i lås för en: driven, andra slaget, det korta spelet nära green och puttningen. Men allt går aldrig i lås samtidigt. Flera veckor har man t ex spelat rik- tigt hyggligt med träklubborna. Drivern har varit rak och relativt lång, och när man behövt ta till brassey eller spoon på de långa hålen har man regelbundet fått iväg bollen en hundrasextio meter eller mer. Också ens puttning kan ha artat sig ganska anständigt. Men då har alltid det kor- ta spelet varit desto uslare. Så fort det under dylika perioder gäller att slå sig in på green, även om avstån- det bara är tio, femton meter, utför man ofrivilligt de sällsammaste konststycken. Man får bollen att susa iväg långt på andra sidan gree- nen och försvinna i det höga gräset, eller att på något mystiskt sätt söka sig ned i varje bunker inom räckhåll, eller att slött rulla ett par famnar och lägga sig till vila just framför green- kanten, kort sagt, man får den att hamna var som helst utom på gree- nen. Så en dag är den onda förtroll- ningen plötsligt hävd, som förvandlat ens järnklubbor till illvilliga djinner motspelarens tjänst. Ens korta spe går som smort. Man kan få bollen att uppföra sig som en cirkuspudel snällt hoppa upp i en vacker båge och stanna precis där den ska. Mer samtidigt har man, lika plötsligt och oförklarligt, tappat bort sin drive Vartenda utslag går snett och vint, riktningar som trotsar all sannolik- hetskalkyl, och får man någon enda gång i väg en till synes passabe drive, är den behäftad med slice som kommer bollen att mitt i flykter kröka av åt höger och slå ned utan- för banan i någon åker (där man ald- rig hittar den). Eller också börjar man missa de lättaste puttar och an- vänder tre, fyra slag på greenen, in- nan man äntligen får ned bollen i hå- let. Tillvaron är outhärdlig. Men så just när man är beredd att ge allt vac golf heter på båten, märker man er morgon till sin häpnad, att man spe- lar en klass bättre än någonsin förr Ett under har skett, man kan plötslig gå runt banan i 92 slag i stället föt 98. Och allt är åter gott i den bästa av alla världar, allt är åter insvept gyllene drömmar om den tid då mar verkligen ska ha lärt sig spela golf Tills man av ett eller annat skäi blit tvungen att hålla sig borta från ba- nan några veckor. Under bortovaror funderar man ut, att man bestäm- bör korta av uppsvingen en smula Och så ställer man upp, förväntans- fullt och segerviss - bara för at märka att man omigen spelar sämre än någonsin och omigen måste bör- ja sitt mödosamma traskande i der gamla vanliga, eviga uppförsbac- ken. Den som står ut med golf måste vara en obotlig optimist. Vill man bl övertygad om den saken, ska mar bara ställa sig och titta på spelet t e> vid fjärde hålet på Båstadbanan Nu- mera hål nr 14). Det är inget särskil långt hål, 170 meter vill jag minnas fast det verkar längre därför att ut- slaget sker ur en dalsvacka, upp mo en försvarlig höjd. Inte heller är de 36 SVENSK GOLF . 12/1986 G N STEN SELANDER: Detta är en av de mest kända artiklarna om golf genom alla tider. Den är skriven av Sten Selander (1891 - 1957), poet, naturälskare, medlem av Svenska Akademin m m. och dessutom golfare i bl a Båstad GK. Den publicerades första gången i mitten av 30-talet i Svenska Dagbladet, den tidning i vilken Selander under många år medarbetade. Att referensramarna är annorlunda i dag jämfört med 50 år sedan förhindrar inte att det ämne som behandlas är evigt. En artikel väl värd sin plats i ett nummer där Svensk Golf jubilerar sina 40 år. o
Svensk Golf Sida 37
Svensk Golf Sida 38
Svensk Golf Sida 39
Svensk Golf Sida 40
Svensk Golf Sida 41
Svensk Golf Sida 42
Svensk Golf Sida 43
Svensk Golf Sida 44
Svensk Golf Sida 45
Svensk Golf Sida 46
Svensk Golf Sida 47
Svensk Golf Sida 48
Svensk Golf Sida 49
Svensk Golf Sida 50
Svensk Golf Sida 51
Svensk Golf Sida 52
Svensk Golf Sida 53
Svensk Golf Sida 54
Svensk Golf Sida 55
Svensk Golf Sida 56
Svensk Golf Sida 57
Svensk Golf Sida 58
Svensk Golf Sida 59
Svensk Golf Sida 60
Svensk Golf Sida 61
Svensk Golf Sida 62
Svensk Golf Sida 63
Svensk Golf Sida 64
Svensk Golf Sida 65
Svensk Golf Sida 66
Svensk Golf Sida 67
Svensk Golf Sida 68
Svensk Golf Sida 69
Svensk Golf Sida 70
Svensk Golf Sida 71
Svensk Golf Sida 72
Svensk Golf Sida 73
Svensk Golf Sida 74
Svensk Golf Sida 75
Svensk Golf Sida 76
Svensk Golf Sida 77
Svensk Golf Sida 78
Svensk Golf Sida 79
Svensk Golf Sida 80
Svensk Golf Sida 81
Svensk Golf Sida 82
Svensk Golf Sida 83
Svensk Golf Sida 84
Svensk Golf Sida 85
Svensk Golf Sida 86
Svensk Golf Sida 87
Svensk Golf Sida 88
Svensk Golf Sida 89
Svensk Golf Sida 90
Svensk Golf Sida 91
Svensk Golf Sida 92
Svensk Golf Sida 93
Svensk Golf Sida 94
Svensk Golf Sida 95
Svensk Golf Sida 96
Svensk Golf Sida 97
Svensk Golf Sida 98
Svensk Golf Sida 99
Svensk Golf Sida 100
Svensk Golf Sida 101
Svensk Golf Sida 102
Svensk Golf Sida 103
Svensk Golf Sida 104