Nollelva – Norrköpings Nöjestidning 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – PÅ JAKT EFTER DEN SYNTH S
OM FLYTT Det är inte lätt att vara synthare 2019. Eller så är det just det det är. I en värld av överflödets förbannelse finns det en tjusning i att behöva leta, som i gamla tider. Jag känner att jag blir mer synthare för varje dag som går. Länge förnekade jag mitt sanna jag men på senare tid har jag slutat att ljuga för mig själv. För jag är uppvuxen med 80-talets synthpop, min husgud heter Johan Kinde, jag har skrivit för en synthtidning i femton år och sjunger i ett synthband sedan tio år tillbaka. Så vem försöker jag lura? Och faktum är att det numera nästan bara är ny svensk synth som får mina musikaliska juicer att flöda. Jag tycker att Kennelklubben har gjort det senaste årets bästa skiva och att Priest är landets kanske intressantaste band för tillfället. Jag gillar Rein och blev glad när jag såg att Saft släppt ett nytt album. Men sedan tar det nästan stopp, för 2019 är svensk synth en så marginaliserad företeelse att man verkligen måste dammsuga internet för att hitta något som känns bra och intressant. Och jag tror faktiskt det är en bidragande orsak till att mitt intresse för genren hela tiden ökar. Självklart gillar jag synth som musikstil, men jag är även övertygad om att känslan av exklusivitet hjälper till att göda mitt intresse. Det finns något lockande i en så motsträvig musikgenre som svensk synth. Den är så liten och hemlig att man verkligen måste anstränga sig om man vill hitta guldkornen. Det påminner om hur det var förr, innan internet, när man fick leta efter bra musik i fanzines, postorderkataloger och på nischfestivaler. Lyckan blir helt enkelt större när saker och ting inte går för lätt. I det klassiska kriget mellan hårdrock och synth skulle många säkert hävda att synthen vann, för idag görs den mesta topplistemusiken helt på datorer. Men synth är egentligen mer av en estetik än en genre. Det är därför band som Kent och The Cure kan passera som synthband trots att de egentligen lirar gitarrmusik medan såna som Eric Saade och Danny Saucedo aldrig kommer att ses som synthare trots att deras musik är helt gjort på elektronisk väg. Faktum är att Kentz nästan är mer synthare än de flesta på den svenska topplistan. Kentz, vilka är det? Jo, ett band som spelar Kentlåtar i dansbandsversioner. Så djupt sitter alltså synthens identifiering att ett tributeband som gör covers i buggtappning på ett nästansynthband anses mer äkta än många artister som faktiskt använder sig av klassiska synthattribut som keyboards, neonfärger och spretiga frisyrer. Det kan låta löjligt, men är helt logiskt för oss synthare. Sebastian Roos - på uppdrag i Vitryssland Text: Tobias Pettersson Foto: Madeleine Spenninge Vi har sett Norrköpingssångaren uppträda med både Liverpool och Miss Behaviour. Och nu väntar kanske en popstjärnekarriär i Vitryssland. Sebastian Roos sjöng bidraget ”Never getting closer” i landets uttagning till Eurovision Song Contest. 2003 var Sebastian med i Melodifestivalen och tävlade med gruppen Liverpool med låten ”Love is all”. Bidraget gick till andra chansen men där fick Liverpool se sig besegrade av såväl Bubbles som Alcazar. Nu 16 år senare var han en av finalisterna i den vitryska uttagningen och en naturlig fråga är såklart hur det kom sig. – Jag vaknade en morgon och tänkte: Vitryss/Tobias Pettersson Musikredaktör land - hur många svenska artister har varit där? Nädå, men mitt nyårslöfte var att satsa lite mer på musiken och se var det bär, och det gör jag nu, säger Sebastian och fortsätter: – Jag har lärt mig att livet kan vända väldigt fort. Man ska ta de chanser som dyker upp, man vet aldrig vad som händer. Musik är ett universellt språk och jag lade inte så mycket vikt att det var just Vitryssland. De bjöd in soloartister från 16 olika länder men det var bara jag som gick till finalen. Så det känns som att de satsar ganska stort. Låten heter ”Never getting closer” och är skriven av Sebastian och tre andra låtskrivare: Björn Ledelius, Lars Eric Carlsson och Alberto Estebanez Santesteban. Björn bor i Boxholm och sysslar med musik, Alberto är spanjor och har skrivit låtar till Julio Iglesias och Lars bor i Norrköping. Sebastian och Lars har samarbetat tidigare och tävlade i Svensktoppen Nästa med låten ”All for you” 2013. 40 NOLLELVA – Lars har jobbat med musik sedan 60-talet. Han har skickat en herrans massa låtar till mig under åren. Den här fick jag för ett år sedan, säger Sebastian och berättar att han fick beskedet att han var en av de vitryska finalisterna den 23 januari i år. Då var han i Moskva med Liverpool och gjorde en spelning med en rysk symfoniorkester. TROR PÅ SIN LÅT När jag träffade Sebastian innan tävlingen hade han som mål att vinna och sa: – Nu när man kommit såhär långt så självklart vore det toppen att ta hem segern och få komma ut på de stora scenerna. Det är ett otroligt skyltfönster att visa upp sig som artist. Och jag står för låten. Det är en riktig låt från början till slut, en old school schlager. Spontant känns det som att jag inte kommer sist i alla fall. Jag tror på låten, den har stor potential och jag tror på mitt framförande. Den vitryska finalen ägde rum den 7 mars och blev en jämn historia där alla tio bidragen fick mellan 54 och 69 poäng. Sebastian lyckades dessvärre inte ta sig hela vägen utan kom trea på 62 poäng. Vann gjorde 16-åriga tjejen ZENA med låten ”Like it”. Förhoppningsvis kan ändå framträdandet ge ringar på vattnet för Sebastian. – Låten får ändå en chans att släppas, och mitt namn som soloartist får chansen inte bara i Sverige utan även i Europa. Så det är en våg jag vill rida på. Det är mycket upp till mig själv att ta till vara på den här chansen. ALLÄTARE INOM MUSIKEN Förutom karriärerna med schlagern och Liverpool uppträder Sebastian en hel del på begravningar och är även medlem i hårdrocksbandet Miss Behaviour. – Jag gillar all typ av musik och är verkligen allätare. Uppnår man en viss kvalitet struntar jag i vilken genre det är. Allt inom schlager är inte bra, men det är inte all hårdrock heller. Jag har en rockådra som är något starkare, den har jag i mig helt naturligt. Det är grunden och därifrån kan jag sjunga Sinatra och allt möjligt. Vad händer framöver? – Jag har mycket på gång i Ryssland. Jag jobbar tillsammans med en dirigent som heter Ulf Wadenbrandt och ska dit i juni och göra en sologrej, och har ytterligare grejer på gång i november. Sen har vi lite gigs med Liverpool, det är bra att ha i bakfickan. Och så sjunger jag lite i kyrkor och så, och det är uppdrag som jag kommer att fortsätta med. Schlagern blir en helt ny plattform för mig att utgå från, som jag kan kombinera med mina andra orkestrar.