Nollelva – Norrköpings Nöjestidning 1
Temadagar som gör det värt att fira! Temadagar är
ypperliga Hurula Klass I ett musikklimat där kommersiell radiopop dominerar är det skönt att det finns artister som Hurula, som visar att det fortfarande kan funka med skramlig gitarrock. Han bevisar att det fortfarande finns plats för det äkta och genuina i en plastig musikbransch, att det går att ha själ i en själlös värld, att man kan vara mörk och svår i en tid av glättighet. Det kom en EP förra året, men "Klass" är den tredje riktiga plattan. Musiken är fortfarande en tilltalande mix av punkattityd, popkänsla och depprock, och tycker man att det behövs en svensk variant av Glasvegas och Jesus and Mary Chain så är Hurula artisten att satsa på. Här på "Klass" får man dock vara beredd på att tempot är lite nedskruvat och att den mest intensiva attacken är bortpolerad. Å andra sidan känns texterna mer personliga än tidigare och det väger upp en del. Men inte allt, för "Klass" känns stundtals lite seg. När Hurula är bra är han bäst i Sverige, och några gånger får han till det här på skivan. Då blixtrar det till och känns i kroppen. Men det finns också för många spår som går mer på tomgång. Lyckligtvis har Hurula en hög lägstanivå och när det bränner till bränner det till på allvar, så han är fortsatt landets stora rockhopp. (TP) Bryan Adams Shine a light Det vore så lätt att toksåga den här plattan jämns med fotknölarna, för vem vill ha nya låtar med Kanadas motsvarighet till Tomas Ledin år 2019? Särskilt som det knappast handlar om några nya "Summer of ´69", "Heaven" eller "Run to you". Men även om jag knappast är någon större Bryanfantast så har jag en slags grundrespekt för honom. Han är en del av min uppväxt, han har gjort en hel del bra låtar och han verkar vara en jordnära och trevlig kille. Jag intervjuade honom dessutom för ett antal år sedan inför en spelning i Linköping. På senare tid har han gjort sig en karriär som fotograf men håller fortfarande fast vid musiken, även om den biten har ändrats avsevärt sedan glansdagarna på 80- och 90-talet. Så jag går in i detta med ett positivt sinnelag och här finns faktiskt några spår som inte är helt tokiga utan låter som jag vill att en 59-årig Bryan ska låta. I de stunderna blir jag på glatt humör. Men plattan är spretig och blandar in både boogierock, AC/DC-riff och en onödig cover på "Whiskey in the Jar", och då är det inte lika kul. Som helhet har Bryan Adams fått till en småtrevlig skiva, men tyvärr räcker det liksom inte med att bara vara trevlig. Det hade behövts några riktiga topplåtar också. (TP) Backyard Babies Sliver & Gold Minns ni Sha-Boom? Det svenska hårdpopbandet från slutet av 80-talet med hits som "R.O.C.K" och "Don´t steal my heart away"? Stundtals är skillnaden hårfin mellan Dag Finns gamla pudelrockare och Backyard Babies. Dregen, Nicke Borg och de andra har bara lite fler tatueringar, men i övrigt handlar det om ungefär samma melodiösa leka-hårdrockare-rock. I sina bästa stunder kan dock Backyard Babies kicka stjärt helt okej, och även sätta en stadig känga i Dag Finns tajta rumpa. Men de stunderna har varit lite för få på bandets tidigare skivor och även här på den åttonde. Här på "Sliver & gold" gör de egentligen inget nytt. De rockar på i gammal god stil, gör inte fansen besvikna men utmanar dem inte heller. Tio låtar med riffande gitarrer och tuff rockersattityd. Musik som stått still sedan 1981 och som kommer att stå still i minst 30 år till. Ärligt talat så är låtarna rätt kassa, det går inte att komma ifrån. Men Backyard Babies har en hel del förlåtande drag som gör att man ändå gillar dem. Det är partystämning, det är hög energi och de skapar drömmar om en enklare värld där man kan dricka öl och ha kul utan en massa tjafs, och det drar upp betyget ett snäpp. (TP) 1 APRIL Skojardagen 3 APRIL Kärlekens dag tillfällen att få äta en semla eller rensa ur sin dator. Nedan listar vi några av årets temadagar. Kända och mindre kända. 23 MARS Nordens dag Världsmeteorologidagen Matlådans dag 27 MARS Världsteaterdagen 6 APRIL Barn på sjukhusdagen 8 APRIL In Flames I, the Mask Det är imponerande hur Göteborgsbandet fortsätter att hålla sig i toppen år efter år. Det är 25 år sedan In Flames släppte sin första platta och ändå känns de inte det minsta mossiga. "I, the Mask" är bandets trettonde studioalbum och har lite som tema den "mask" man sätter på sig på nätet. Tryck play och njut av tolv smattrande spår av melodiös metal med tuffa gitarrer, energiskt trumspel, slick produktion, tight sång och en skön pang-på-känsla. Det har muttrats här och där bland fansen på senare tid men de har troget hängt kvar och med nya plattan tycker förmodligen många att de får utdelning för sin lojalitet. För det är svårt att ha några större invändningar mot "I, the Mask". In Flames är så skickliga och rutinerade att de helt enkelt inte gör några misstag längre. Några av spåren känns dock lite rutinmässiga. De går på autopilot och vi har hört det förut. Jag ska inte säga att jag sitter och nickar till men jag tappar definitivt koncentrationen lite grann. Och In Flames tappar fyran i betyget. Det finns lyckligtvis en del bra låtar också. Och bäst tycker jag faktiskt avslutningslåten "Stay with me" är, skivans enda lugna låt som skiljer sig mot det övriga materialet på ett skönt sätt. (TP) Sigrid Sucker punch Det har talats om Sigrid som en norsk motsvarighet till svenska Robyn. Den 22-åriga sångerskan från Ålesund fick sitt genombrott, och även internationell uppmärksamhet, 2017 med hitlåten "Don't kill my vibe" och har sedan dess släppt två EP:s och ett antal singlar. Nu är fullängdaren här fylld med radiopop. Man skulle kunna argumentera för att musiken faktiskt låter norsk, det vill säga trevlig, okomplicerad och bekymmerslös. Och det är en av anledningarna till att jämförelsen med Robyn haltar. Sigrid är betydligt yngre men låter också mycket naivare i sitt uttryck. Det är bara solsken och plast, med en ljudbild som hämtar inspiration från de glättigaste delarna av såväl 80- som 90-talet, och just avsaknaden av någon form av svärta och djup gör att det blir ointressant. Det skulle behövas något som skaver för att väga upp det hurtiga och lättsinniga. Men många av låtarna är i grund och botten riktigt bra. Flera kommer säkert bli hits. Sigrid är fortfarande tidigt in i sin karriär och kommer förhoppningsvis lämna det generiska och utveckla en egen stil framöver. Jag ber att få återkomma då. (TP) Avril Lavigne Head above water Endast 17 år gammal slog Avril igenom med dunder och brak med låtarna ”Complicated” och ”Sk8er Boi” under tidigt 00-tal. Albumet ”Let Go” sålde i miljontals exemplar och hon blev snabbt en favorit för en hel generation unga. Åren har gått och saker och ting har förändrats en aning. Avril har som alla andra blivit äldre och har nu mera lagt emo- och punkrocksidealen åt sidan. Efter debutalbumet så har det sakta men säkert gått åt fel håll. För i ärlighetens namn så blev det lite sämre, lite svagare låtar för varje platta som hon släppte. År 2014 drabbades hon av borrelia och har fått kämpa i åratal för att ta sig tillbaka. Nu, drygt 17 år sen debuten, är hon tillbaka med ett nytt album och ett nytt sound. Det låter moget och det låter… radiovänlig pop. Det spretar lite åt alla håll och är lite vingligt, men det finns faktiskt en hel del bra låtar här. Gillar ”Head above water” där hon beskriver sin kamp mot sjukdomen som nästan fick henne att helt sluta med musiken. Även ”Tell me it’s over”, ”It was in me” och “I fell in love with the devil” är riktigt bra på en platta som får ses som en fin comeback. (JL) NOLLELVA 43 Romernas internationella dag 10 APRIL Bulle med bullens-dag Internationella syskondagen 16 APRIL Världsröstdagen 18 APRIL Amatörradions dag 22 APRIL Jordens dag 26 APRIL Världsdagen för intellektuell äganderätt Promenadens dag Alien-dagen