Nolltretton 1
Dungen En är för mycket och tusen aldrig nog Av a
lla svenska band som kommit fram i “det svenska musikundret” och fått en internationell karriär måste nog Dungen sägas vara det mest otippade. Gruppen debuterade för 20 år sedan med albumet “Stadsvandringar” inspirerat av 70-talsprogg och svensk folkmusik. Snart växte intresset även utomlands och inte minst i USA där bandet väl har sin största publik, och det alltså trots att de sjunger på svenska. Numera ska väl Dungen snarare betecknas psykedelisk rock, och även om bandet har kvar mycket av det ursprungliga uttrycket så har de utvecklats rejält från de tidiga årens lättviktighet. Nya skivan är, typ, den åttonde och det har gått sju år sedan det senaste “riktiga” albumet. Däremellan har frontfiguren Gustav Ejstes bland annat lirat med sitt band Amason som han också omtolkar i öppningsspåret “Skövde”. Här finns också “Var har du varit?” som Dungen släppt i instrumentalversion tidigare. I övrigt en ganska varierad och genomgående bra samling låtar. Det är sällan det på allvar suger till i maggropen, men Dungen har fixat till en platta som tillfredsställer fansen och det är inte alltid det lättaste. (TP) Taylor Swift Midnights Red Hot Chili Peppers Return of the dream canteen Frågar du dina föräldrar vem Taylor Swift är har de förmodligen inte en aning, och ändå har det varit en av världens största artister i sisådär femton år. Hon började som countryartist som tonåring men har med åren breddad sig musikaliskt. Nuförtiden får hon nog ses som en ganska vanlig popartist även om hon kan ge sig iväg på lite utflykter hit och dit och utforska andra musikstilar, som med systerskivorna “Folklore” och “Evermore” från 2020 där hon slog in på folkmusikspåret. Inget konstigt med det, Taylor Swifts publik är okej med att hon växlar mellan country, pop och folkmusik. Nya plattan “Midnights” kan bäst beskrivas som en ordinär popskiva, där Swift gör ungefär samma typ av genomsnittlig popmusik som många, många andra – och det är skittråkigt. Det finns ingen personlighet eller identitet i musiken, det här är en platta som hundra andra amerikanska artister skulle ha kunnat spela in. Mitt-ivägen-radiopop som är så generisk och intetsägande att låtarna hade kunnat släppas närsomhelst mellan 1992 och 2032. Dessutom fåniga amerikanska tonårstexter om att bli kysst mitt i ett rum packat med folk. Så var inte sur på att dina föräldrar inte vet vem Taylor Swift är, baserat på denna skiva förtjänar hon ingen större uppmärksamhet. (TP) Vänta nu, var det inte alldeles nyligen som Red Hot Chili Peppers släppte ett nytt album? Jo, det stämmer. Så sent som i våras kom tolfte plattan “Unlimited love” och nu ett halvår senare är alltså skiva nummer tretton redan här. Och man kan ju fråga sig vad poängen är med att ideligen släppa nya plattor om de ändå låter precis likadant, för det är ju vad “Return of the dream canteen” gör, den låter exakt så som man förväntar sig att en Red Hot Chili Peppers-skiva ska låta, och så som de låtit sedan åtminstone tidigt 90-tal. Vi har hört exakt de här basgångarna, gitarrsoundet, funktakterna och Anthony Kiedis sångröst förut och ingenting har ändrats på 30 år. Bandet har hittat sin stil, renodlat den och håller fast vid den. Och jag gillar den stilen, så egentligen borde jag inte sitta här och gnälla. “Return of the dream canteen” är rent objektivt en bra platta, inget snack om saken. Ibland, som i Van Halen-hyllningen “Eddie”, tänder det till lite extra och då myser jag rejält. Men det finns också något i bandets stillastående som skaver i mig. Ett sundhetstecken tänker jag, för det betyder att jag ännu inte blivit en sån där gammal gnällig gubbe som är emot utveckling och tycker att saker ska fortsätta vara som de alltid varit. (TP) Rebecka Törnqvist Memo Ove Markström Från Kågevägen till Skånegatan När Rebecka Törnqvist dök upp på jazzscenerna i början av 90-talet sågs hon inte bara som en strålande jazzsångerska utan som en artist som kunde slå en båge mellan den pretentiösa jazzvärlden och den bredare poppubliken. Hennes två första album “A night like this” från 1993 och “Good thing” från 1995 blev också storsäljare och skapade radiohits, nåt som annars är ganska ovanligt för jazzartister. Karriären har fortsatt även på denna sida millennieskiftet, även om jag måste erkänna att jag inte följt henne lika noga på senare tid. Skivor har släppts kontinuerligt även om det gått fem år sen senast och sex år innan dess. “Memo” är onekligen en intressant platta. Den experimenterar och tar ut svängarna, samtidigt som den på något märkligt sätt ändå lyckas med bedriften att vara lättillgänglig. Kanske beror det på Rebeckas röst och de tydliga sångmelodierna som ser till att låtarna aldrig slirar iväg trots att musiken ofta sliter och drar åt olika håll. Albumet är både finstämt, trallvänligt och nattklubbscoolt på samma gång, och är så bökigt och stökigt att det även tilltalar Tom Waits-publiken, en koppling som inte känns så märklig om man lyssnar på en låt som “My neighbour”. (TP) Jag har skrivit många gånger om hur det finns mängder av svenska band som är märkligt bortglömda trots att de var otroligt bra och väldigt populära i en inte alltför avlägsen dåtid. Ett typexempel är This Perfect Day som var ett av de stora svenska banden under indiepopvågen på 90-talet. De lirade på Hultsfreds stora scen och hade dunderhits som “I´m in love”, “Fishtank” och “It´s a shame”. Det är musik som fortfarande låter fantastisk, men som sagt: redan bortglömd av någon obegriplig anledning. Tycker ni namnet Ove Markström klingar bekant så var det han som drack en liter klorin hos Glenn Killing i Manegen, men också gitarrist i nämnda This Perfect Day. Nu är han aktuell med en soloskiva där han sjunger om resan från uppväxtens Kåge utanför Skellefteå till hippa Skånegatan i Stockholm. Mest om det förstnämnda, för detta är främst en bakåtblickande skiva om uppväxt och ursprung, med reflektioner över livet och vad som egentligen hände. Musikaliskt låter det stabil rockpop på svenska, helt okej och i hälften av spåren till och med riktigt bra. Ove Markström har en behaglig melankoli i sina låtar, sen om någon kommer lyssna på detta är en annan sak. Om inte ens TPD kunde sätta spår, hur ska då denna soloskiva lyckas? (TP) Tove Lo Dirt Femme Tove Lo fick ett enormt genombrott 2014 med låten ”Habits” och sedan dess har det pratats om henne som vår nästa stora popexport. Hon har definitivt både potential och kunnande för att verkligen bli en av dom riktigt stora internationella stjärnorna, men något har ändå saknats… i alla fall hittills. Kanske kan uppbrottet från skivbolaget och nya skivan visa vägen… ja, kanske? Nya ”Dirt Femme” är nämligen det bästa Tove släppt sedan debuten. Nu finns det verkligen melodier och ”hookar”, något som jag tycker har saknats på tidigare utgåvor. Det märks extra på dom inledande spåren ”No One Dies From Love”, ”Suburbia” och ”2 Die 4”, där den sistnämnda innehåller en fräck sampling från klassikern ”Popcorn” och kan mycket väl bli en riktig superhit. Här finns också en del fina samarbeten, där ”Cute & Cruel” med First Aid Kit imponerar allra mest. ”Dirt Femme” är näst intill en komplett platta, det är modernt och välproducerat där Tove imponerar och låter övertygande rakt igenom. Efter att ha lyssnat igenom Taylor Swifts nya så är valet i alla fall enkelt för mig - Tove Lo alla dagar i veckan. (JL) NOLLTRETTON 45