NG Malmö 1
MAPEI BESKRIVER DET som att hennes karriär och mu
sik har blivit en levande manifestation av hennes liv. Av den anledningen har hennes texter och tankar formats av den nyfilosofiska, och av belackare benämnd som pseudovetenskapliga, teorin ”law of attraction”. – När jag säger typ ”rockin designer” så menar jag att varför ska inte jag ha tillgång till det som de rika har? Varför ska det vara så elitistiskt, liksom? Sossen i mig känner att det är fult med materialism, men någonstans som människa känner jag att det är så orättvist och jag vill förmedla det på ett nice sätt. Jag vill ändra storyn lite från att det är stackars mig och lucky them. Nu manifesterar jag att jag tar plats. Nu manifesterar jag att jag får kärlek, eller nu är jag ”O to the G, holding down the fort suckafree”. Det är en aura av styrka istället för att gå och tycka synd om sig själv. Det känns som att vi är lite lika i att du alltid har pratat om orättvisor och blivit ganska påverkad av dem, samtidigt som att man försöker vara positiv och tro på att människor är goda. Men det blir svårare ju äldre man blir. Känner du igen dig? – Absolut. Att vara positiv och snäll bär med sig många dåliga grejer. Man är passiv och sen blir man passivt aggressiv. Man blir trampad på och har ingen åsikt. Så jag försöker hitta balansen i att vara klar och tydlig även fast det är jättesvårt för mig för jag gillar när folk gillar mig. Jag försöker jobba på att vara mig själv och att vara allvarlig och det är ganska svårt. I ETT MUSIKALISKT klimat som lever i symbios med sociala medier och drivs i ett rasande tempo med lättsmält musik är Mapeis nya album tvärtom något att bita i. Det händer mycket, både soundmässigt och innehållsmässigt. Det är en resa mellan amerikanska södern, karibiska öar och Stockholms kalla gator. 20 NÖJESGUIDEN | NR 10, 2019 “ATT VARA POSITIV OCH SNÄLL BÄR MED SIG MÅNGA DÅLIGA GREJER.” Det är positivt och stärkande, men bär samtidigt på mycket melankoli – precis som processen att finna sig själv ofta innefattar. – Jag ser det som att jag har gått tillbaka till början. Att cirkeln har blivit sluten. För Hey Hey-skivan har med lättare tider att göra, den symboliserar musiken som var ute då och även om jag visste min core så kunde jag inte uttrycka det. MEN ATT FÖREGÅNGAREN skulle vara mindre djup håller hon inte med om. – Den är jättedjup om man tänker efter. Det finns sådana tjejer som sjunger med nasal röst och bara vill vara snygga. Det är också en vibb som är äkta, förstår du? Jag gråter när jag lyssnar på den ibland för jag tänker ”gud, vilken gullig människa”, liksom. Prayers har ju med min barndom att göra. Det är en sådan låt som spelades på den västafrikanska klubben där min mamma och pappa träffades. Samma med rytmerna i Lykklebit, jag hade aldrig kunnat komma på dem om jag inte hängde på min mosters klubb när jag var fem år. Så det är som att jag gått tillbaka till min barndom. Var du besviken med Hey Hey-plattan? – Nä, jag var inte besviken men jag tycker jag kunde sjungit bättre. Det hörs att du jobbat med den biten på det här albumet. – Ja, i LA gick jag hos en sångpedagog där vi körde italienska skalor och jag rökte inte eller drack utan bara tog hand om min kropp. Rösten blev mycket bättre. Jag vågar också mer. Jag låter lite blyg på Hey Hey. Berätta om ditt och Magnus Lidehälls samarbete i att hitta det här komplexa soundet? – Jag tror han kommer från samma hjärtslag som mig. Vi kan lyssna på Ludacris samtidigt som vi lyssnar på hipstermusik från LA. Varje gång jag kommer på något bra så skrattar han och då blir man peppad, annars är han tyst. Man vill impa lite på honom varje gång man är där, och han vill impa på mig tror jag. Då blir det en kemi som är tävlingsinriktad och man vill göra det bästa som går. TILL SKIVAN SLÄPPS även en kortfilm som är skapad av enbart kvinnor och syftar till att belysa det som Mapei tycker saknas i världen i stort. – Budskapet är bara självkärlek och self-empowerment och att kombinera världar och para ihop folk som vanligtvis inte är med varandra. Till exempel spelade vi in på dansbana där det mest brukar vara tanter men nu var det bara unga, queer och invandrare som dansar tryckare. Jag har en video med Mwuana och en raggare där vi åker runt och lyssnar på Sensory Overload, du vet, det är bara surrealistiskt! Och allt är gjort av tjejer – åtta videos och fem interludes. Det är väldigt visuella saker och handlar om kärlek, besvikelse… En besvikelse på samhället och det sociala klimatet att alla bara kollar på varandra på avstånd och inte pratar. Så filmade vi allt med en sån här Alexa-kamera och gjorde ett mästerverk. Du har tidigare sagt att du vill göra en jazzskiva också, är det fortfarande aktuellt? – Ah, det vill jag. Jag vill verkligen det. Jag går till Chords hela tiden och ber honom köra MAJ7-ackord och sånt där. Men man måste kanske öva sin röst lite, eller så gör man inte det och låter som Billie Holiday i sina sista dagar. Men jag tror på det. Jag vill vinna en Grammis också och det är lättare att vinna i jazzkategorin i USA, haha. Fett! Så det kommer en jazzskiva och ett rapalbum? Haha. – Ah, på svenska. En rapskiva med Embee, en jazzskiva med Chords och sen jobbar jag på ett till världsmusikalbum. Jag har typ tre låtar varav en är den här som jag skrev till min mamma. MAPEI SPELAR UPP I’m Gonna Live For You, en helt otrolig låt med kraftig bas, högtidlig stämning och oerhört stark sång. Det är tydligt att hon är inne i en ny fas av sin karriär och kanske i sin bästa form någonsin. Hon utlovar också att hon den här gången är här för att stanna. – Nu ska jag inte försvinna! Jag ska vara maskin och göra massa musik. Jag är 35, jag kan inte försvinna i fyra år till och vara 40 och försöka twerka liksom, haha! Sensory Overload släpps den 8 november. FOTO: JOHANNA SALLE