NG Malmö 1
N är detta skrivs har Joker nyligen haft premiär.
Förutom att hyllas världen över har den också utlöst en diskussion huruvida Joker kan tänkas göda det omtalade incelcommunityt. Argument för det motsatta, att den tydligt belyser varför det är viktigare än någonsin att inte låta människor falla mellan systemets stolar, och bli isolerade eller ensamma, är lika vanligt förekommande. DEN HÄR TEXTEN kommer inte argumentera för något av dem, och handlar egentligen inte heller om filmen som faktiskt knappt berör begäret av kvinnor, vilket incelrörelsen i verkliga världen i stor utsträckning kretsar kring. Filmen, som är både oerhört bra och obehaglig, handlar däremot desto mer om de utelämnade, ofrivilligt ensamma och självömkande män som har en märklig syn på hur man skapar rättvisa, och den väcker sannerligen tankar. INCEL ÄR EN förkortning för ”involuntary celibates”, och utgör ett community av människor, till större delen män under 30, som lever i ofrivilligt celibat. Incels befinner sig tillsammans i en mörk onlinesubkultur där de känner sig åsidosatta och förtryckta av mainstreamsamhället, och i synnerhet av kvinnor som inte ger dem tillgång till deras kroppar och som därför förtjänar att behandlas illa. ANMÄRKNINGSVÄRT ÄR ATT rörelsen ursprungligen startades av en kvinnlig student på 90-talet, för att hon behövde ett sammanhang där hon kunde diskutera sin sexuella inaktivitet med andra. Det var då ett välkomnande forum för att få tips och råd, långt ifrån dagens realitet där korsbefruktande av extrema sammanhang skapat ett forum där ilskan tagit över. Medlemmarnas nihilism och ilska har nu även orsakat hemskheter utanför skärmarna. Kanske är det just det faktum att åsikterna inte längre är låsta till ett slutet forum, utan snarare utgör en påminnelse om växande konservativa värderingar även i våra västerländska samhällen, som skrämmer mest. Där det mesta var bättre förr, och där en upplevelse om att någonting viktigt gick förlorat när den kvinnliga sexualiteten blev mer fri, skyddad av lagen och mer uppluckrad från problematiska normer, återfinns. JAG HAR NYLIGEN läst två böcker av författare som båda berör sexualitet och begäret efter kvinnors kroppar, om än på olika sätt, och var nyfiken på att tala mer med dem om den kvinnliga rollen och problematiska förväntningar. I Linda Skugges Äktenskap - sex berättelser möter vi kvinnor som är trötta på äktenskapet, som inte finner sex särskilt intressant, och som på olika sätt reflekterar över sina relationer samt sexuella liv. I Zara Kjellners Manhattan är det istället frågan om en ung, kvinnlig flanör som fyller sina dagar med att antingen ta hand om sin sjuka mamma, eller när hon inte gör det, utforska den kvinnliga kroppens olika öppningar. NÄR JAG TRÄFFAR Zara på bokmässan har hon precis deltagit i ett seminarium, och jag frågar henne om något hon tidigare sagt och som fångade min uppmärksamhet lite extra, nämligen att ”hudlösheten är kvinnans inträdesbiljett i offentligheten”. Zara förklarar att det är en typ av rörelse in i kvinnokroppen som hon nu tycker är tydligare än någonsin, och som hon tycker att man kan se i många olika samtalsformer. – Många kvinnors berättelser fokuserar på just detta: det är hudlöst, det är kroppsligt, det är köttsligt. Det är en tradition kvinnor alltid har verkat inom. Männen ska vara i ande, kvinnan i kropp. Sedan kan man säkert äga sin berättelse på andra sätt, men det går inte att frångå att det finns en marknad som begär kvinnors kroppar. Det är en sådan sanning bara. Jag tänker att man aldrig är fri i ett system. Och trots att man kan förhålla sig till det på olika sätt, och prata om sin kropp offentligt, har jag svårt att se att man bara skulle kunna göra det på sitt eget sätt och vara fri från sin omgivning. Jag tror inte att man kan bli fri inom en struktur. Man är ju genomsyrad med olika idéer. DET BESKRIVS OFTA att det inom incelcommunityt är just en strävan efter den normativa parrelationen, och frånvaron av densamma, som driver på ilskan och självömkan. Genom att kvinnor inte släpper in dem begränsas också deras möjlighet till det önskvärda en relation kan ge: sexuell samlevnad, förbättrad ekonomi och personlighet. Har ni några tankar om incelcommunityt? Zara: En tydlig form för vansinnet som syns i subtilare former överallt… Linda: Det talas mycket om att incelmän är farliga vilket jag absolut tror att de kan vara, men jag vill påminna om att även så kallade lyckade män, chefer med makt och pengar, kan vara minst lika farliga och att det i grunden handlar om att män inte står ut med att bli ratade av kvinnor. Och de blir farliga när man skrattar åt dem. I ZARAS BOK Manhattan rör sig huvudkaraktären Sonia mellan Emanuel och Diego, mellan deras olika behov av henne, och hennes av dem. Trots detta känns det som att hon är den som oftast har makten, och självmant söker upp den sexuella kontakten. Är det så, eller ska det snarare läsas som att det är en missuppfattning om höjden av bekräftelse där hon bara spelar med? Z: Självklart har hon ett sexuellt begär, men frågan är om det i grunden är hennes eget. Jag tror att vi lär oss att begära en mängd olika saker, begär som inte springer ur kärlek och närhet utan rent strukturella ramverk vi träder in i. Här tycker jag att moderbegäret är intressant, för det är på något sätt det enda som förblir, som står utanför all yttre påverkan. Emanuel och Diego är så olika. Berätta hur du tänkt när du skapat dem? “DET DÄR HÄNDE MIG. DET VAR FRUKTANSVÄRT.” Z: Jag tycker att det finns något våldsamt i manlig barnlängtan och Diego blev en form för mig att utforska det. Som en förlängning av att vilja äga kvinnan, att penetrera kvinnan, att slita upp henne, finns också detta: att placera sin avkomma i henne. Det finns många saker att säga om det där, men jag är i grunden väldigt fascinerad och skrämd av idén om graviditet. Emanuel å andra sidan är en vacker projektionsyta, en målarduk, någonting flytande och omöjligt att hålla fast. I MANHATTAN ÄR drömmen om det traditionella parförhållandet långt bort. Sonia drömmer om dekadens och agerar därefter. Linda Skugge berör parförhållandets fasader på flera sätt i sin bok Äktenskap. I boken beskrivs tvåsamheten som en chimär vilken bara upprätthålls för att vi vill tro på den som ideologi, även om människor i verkligheten ofta visar upp det fungerande och fina utåt, men ägnar sig åt att förstöra det man har i praktiken. Är vår strävan efter den perfekta tvåsamheten en del av problemet? L: Jag tror att mycket av kärnfamiljen i dag bara är en fasad, till skillnad mot förr behöver kvinnor inte män – utom till något man kan flasha med på Instagram. Skämt åsido så behöver ju faktiskt kvinnor inte män för försörjningen och de kan skaffa barn utan män. Enter incels. Det ÄR synd om männen i dag. Men de män som inte anpassar sig efter vår tid lär inte få en kvinna, det är en den bittra verkligheten. NÅGONSTANS SOM UNG lär man sig att sex är en naturlig del av en parrelation. I detta ligger ofta en stark förväntan på hur och hur ofta man bör ha sex. Precis som i Lindas bok, leder felaktiga förväntningar inte sällan till att relationer antingen tar slut eller att en part är otrogen. Vad är dina tankar om detta? L: Om man ska tro på undersökningar så verkar ju unga ligga mindre än någonsin. För att ”annat” är intressantare? För att de är rädda att visa sig ”i verkligheten”, jämfört med sociala medier? För att det inte finns något filter? Jag tycker att det finns något otidsenligt med livslång kärlek där man bara sårar varandra och är otrogna. Jag tror och hoppas att dagens unga kommer bilda nya sorts familjekonstellationer där de kanske skaffar barn med en vän och har ett gäng olika älskare. NR 10, 2019 | NÖJESGUIDEN 23