NG Malmö 1
B erättelsen om Juha och hans vänner har berört a
lla på ett eller annat sätt, antingen har vi läst boken från 1992 eller sett miniserien som kom ut samma år med Björn Kjellman i huvudrollen. 27 år senare släpper Jonas Gardell (manus) tillsammans med Rojda Sekersöz (regi) en film baserad på historien. SAMHÄLLSFÖRÄNDRINGEN OCH ALLT som skett sedan boken släpptes går knappast att greppa. För att förstå oss på reformen blickar vi tillbaka och kikar i Nöjesguidens arkiv, där man kan urskilja vad som fanns på tapeten då. Man var orolig över informationsstressen som ansågs fortplanta sig i en rasande fart, Lasermannen var fortfarande på fri fot och Vitt Ariskt Motstånd skapade obehag i landet. Vattenfestivalen var det största vi hade, och det bästa sättet att titta på film hemma var med videokassett. Under samma år befann jag mig på BB i Nacka, nyfödd. 27 ÅR SENARE ser man tillbaka och fasas över VAM, samtidigt som vi har ett riksdagsparti vars uppkomst grundar sig i ett invandrarmotstånd. Våra dagar kretsar kring att utbyta information, och vi möts av oräkneliga budskap varje dag. För att inte tala om hur jagade vi är av Instagram och andra sociala medier som tävlar om vår uppmärksamhet. Vattenfestivalen är ett minne blott och man kollar heller inte på video på kassettband. Idag åker man på hippa festivaler i Portugal och har flertaliga streamingtjänster hemma. Det är en genomgripande samhällsförändring som skett, och då är det kanske en självklarhet att verket från 1992 ska återberättas i en förnyad version. Dels för att påminna oss, och belysa utanförskap, men även för att lyfta vikten i att våga konfrontera det förflutna. TYNGD AV MÖRKER blandat med beundran lämnar jag biosalongen efter att ha sett filmen. Verket är liksom en balansgång mellan ganska rå humor och ett totalt nattsvart mörker. Skildringen utspelar sig på 70-talet, i det fiktiva jantesamhället Sävbyholm. Paradiset på jorden som man säger i filmen. Eller inte, om man frågar karaktären Juha Lindström 40 år senare, som menar att Sävbyholm är ett ”rövhål” som han aldrig någonsin ska återvända till. I boken är det den då 25-årige folkkäre komikern som blickar tillbaka på sin barndom. I filmen är det däremot en 55-åring (likt manusförfattaren själv) som minns tiden i Sävbyholm. Han jagas av skulden som han tror sig bära på. Innan han kliver upp på scen hör man honom säga ”Ser ni mig nu då!” – men hur han än bemödar sig lyckas han inte göra sig av med minnena från barndomen. Världen är som sagt förändrad, det intressanta i det här verket är att ta reda på hur och om omgivningen har påverkat berättandet. Jag träffar Jonas Gardell och Rojda Sekersöz som tillsammans återskapat historien om Juha och hans vänner. ROJDA BERÄTTAR ATT hennes första möte med historien var genom boken, hon kände till berättelsen och precis som alla andra kände hon till Jonas. Produktionsbolaget föreslog hennes namn när man under 2017 började se sig om efter en passande regissör. Senare samma år debuterade hon med långfilmen Dröm vidare. Rojda säger att det hela började med att hon fick läsa manuset, sedan fick hon ett förutsättningslöst möte med Jonas. JONAS MISSTÄNKTE ATT produktionsbolaget skulle föreslå en regissör som Hannes Holm eller Felix Herngren, det vill säga en medelålders man. Det gjorde de inte, utan föreslog Rojda Sekersöz. Där och då visste han inte vem det var, men tyckte genast att det lät spännande. Jonas: Att hon hade kurdiskt påbrå och att hon var halva min ålder skakade om min egna syn på berättelsen. När jag var ung fick jag jobba med giganter. Legendariska skådespelare som Ernst Hugo Järegård och Sif Ruud. De tog sig an mig, och krävde mycket av mig men med stor respekt. De lärde mig mycket och jag fick bidra med det jag kunde. IDAG HAR MÅNGA av dem gått bort och Jonas har sörjt dem. Ur sorgen över sina vänners bortgång bestämde han sig för att han ville jobba med yngre människor. NR 10, 2019 | NÖJESGUIDEN 27