NG Malmö 1
JONAS HAR ALLTID sett En komikers uppväxt, Ett uf
o gör entré och Jenny som en trilogi. För 15 år sedan började han skriva på långfilmen Jenny. – Jag skickade manuset till Lukas Moodysson, som jag beundrade väldigt mycket och var väldigt rädd för. När jag fick svar från honom så visade det sig att han var ett fan, men jag var så nervös att jag inte vågade öppna brevet. DET VAR INTE förrän på fyllan han vågade läsa brevet. Då skrev Moodysson väldigt snällt om hur han beundrade böckerna. Han skrev om hur fina de var, men förstod inte varför det bara var Jenny som skulle bli film. Han ville se alla. – Då började jag jobba på alla, sedan har de vilat i perioder då det kommer saker emellan, men när Anagram frågade om jag ville göra långfilm så sa jag att jag inte bara ville göra en, utan att jag ville göra alla. Men vad kul! Så de andra kommer också att filmatiseras? J: Det har kommit många lärdomar ur att vi återskapat En komikers uppväxt. Nu håller jag på att skriva det sista på Jenny-manuset, jag höll faktiskt på med det så sent som igår kväll. Om det här går bra nu så blir det en film till. Jag är nyfiken på hur samhällsförändringen påverkat omskrivningarna i manuset? J: Jag vet inte hur mycket du kan om mina texter, men Torka aldrig tårar är delvis ifrån en pjäs som heter Ömheter från 1987. En komikers uppväxt skrev jag när jag var mellan 25-27 år gammal. Då var lösningen på en jävlig barndom att fly. Res dig upp och gå, och när du har rest dig, vänd dig aldrig om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom. DET ÄR TYDLIGT att filmen har fått en annorlunda vinkel i vilken Juha ser tillbaka och förstår sin egen skuld. Jonas menar att vi idag har ett samhälle som inte vill erkänna skuld. – I det religiösa samhället finns ett system för förlåtelse. Du har begått ett brott men du kan be om förlåtelse. Om du har gjort något allvarligt fel idag så är du dömd på livstid. Det finns ingen nåd, det finns ingen som kommer att släppa tillbaka en Martin Timell. Oavsett om du är skyldig eller inte. Det är kört. JONAS TROR ATT det är anledningen till att Fredrik Virtanen och Katarina Frostenson har skrivit varsin bok som går ut på att de inte har någonting att be om ursäkt för. J: Vilket naturligtvis är bullshit, det är klart vi måste titta in i våra liv och se att vi har skuld. De kan inte göra det och jag tror att det är smart av dem. De vet att om de gör det kommer de aldrig att bli förlåtna. För vi lever i en värld utan förlåtelse. Nu ska vi ju inte avslöja slutet. Har du sett filmen? Jag såg den i förra veckan och satt och grät. Men du menar att det finns en längtan att be om förlåtelse? J: Ja, i filmen finns det en längtan att säga förlåt eller att få säga “jag har skuld” och att det inte ska betyda att du är ond och ska förkastas. Utan någon som lyssnar och sedan omfamnar en. Jag vet inte om du har läst boken Jenny? Det har ju skett ett övergrepp på Jenny. Det har jag, men jag ska vara helt ärlig mot dig och säga att jag inte klarade av att läsa klart boken. J: Det är heartbreaking. Budskapet är att det du ser hända i realtid, det är där och då du har chansen att ingripa. Efteråt, många år efteråt har vi ingenting. Hur mycket Jonas består Juha av? J: Jag har alltid hävdat att det inte är ett självporträtt. Alla andra har talat om för mig att “det där är ju du!”. Till slut gav jag upp och sa, ja då är det väl jag. Så nu har jag två olika uppväxter, en egen uppväxt i Eneby och min fiktiva uppväxt i Sävbyholm. Numera kommer jag ihåg min fiktiva uppväxt mycket bättre än vad jag kommer ihåg min verkliga uppväxt. Jonas berättar om de åren som var mest dysfunktionella, när han var 13 år och hans mamma kunde komma till skolan med en påse kalsonger och en 50-lapp och säga att han skulle höra av sig om tre dagar. J: Sedan finns min tonårsperiod då jag blev våldtagen, det är ingenting nytt. Detta kom tillbaka till mig när jag såg Finding Neverland. Mellan åldrarna 14-19 var alla mina sexuella kontakter övergrepp som jag blev utsatt för av gubbar. Lät jag verkligen de här människorna göra det här med mig? Om mina barn blir utsatta för det minsta av det här, skulle jag gå sönder helt och hållet. Något så litet som under kalasåldern när ens barn inte blir bjuden på kalas. Jag vet att det är kalas hos den där jävla människan, hos den där äckliga lilla tjejen. Vi bjöd henne på vårt kalas men sen blir inte min dotter bjuden tillbaka, fan vad man hatar. Hur skiljer sig synen du har på 70-talet idag från synen du hade 1992? J: Det står väldigt mycket om det i min senaste roman. 70-talet var ett oerhört NR 10, 2019 | NÖJESGUIDEN 29 slutet samhälle. Var det en hit på radion, var det samma låt alla lyssnade på. Det var också ett samhälle där alla fick vara med i den stora berättelsen om Sverige med förutsättningen att du suddade ut allting som var olikt. Judiska föräldrar döpte gärna sina barn till Bodil och Barbro. Adoptivbarn som Jenny fick heta svenska namn. Jenny liksom, eller Gunnel. Det låter fascinerande och fruktansvärt. J: Ja, det var Volvo, Björn Borg, ABBA. Det var liksom de stora svenska symbolerna och vi var rikast i världen. Idag har vi ju ett annat samhälle, ingen tittar på samma tv samtidigt. Ingen lyssnar på samma musik. Däremot förvånas jag av nostalgin tillbaka. Men vänta, du vill inte tillbaka till det här. För det var också ett samhälle där homosexuella knappt fick finnas. Det var helt okej att skämta om cp-skadade, kvinnor fick inte bli präster. Män fick våldta sina fruar lagligt. Det är ju bisarrt. R: Ja, så kom inte att tro att det var ett bra samhälle, när Sverigedemokraterna pratar om att vi ska tillbaka till svenska värderingar så innebär det liksom det här. En komikers uppväxt går upp på svenska biografer den 11 oktober.