Nollelva 1
Danzig Black laden crown Shakira El Dorado För tv
å år sedan gav Glenn Danzig och hans band ut coverskivan "Skeletons" som sågades jämns med fotknölarna av de flesta. Många såg skivan som bottennappet i en karriär som dalat stadigt sedan mitten av 90-talet. Logiskt på sitt sätt och föga överraskande med andra ord, men det gör också att manegen är krattad för "Black laden crown", för sämre kan det väl knappast bli? Ett gyllene tillfälle alltså för Evil Elvis att göra en storstilad comeback. Han behöver inte pressa ur sig en ny "Mother" utan fansen har så låga förväntningar att det räcker för den gamla Misfitsikonen att bara släppa en någorlunda acceptabel skiva för att bryta den nedåtgående spiralen och återupprätta sin status. Det är sju år sedan den sista riktiga skivan kom så han har ju i alla fall haft gott om tid på sig att skriva låtar. Tyvärr kan man inte påstå att han lyckas ta tillvara på chansen. Produktionen är dålig, rösten är tunn och det finns inget i låtmaterialet som fastnat när plattan är slut. Riffen, låtarna och ljudbilden är så brötig, tung och energidränerad att det känns som att lyssna på en man som klafsar runt i en leråker där stegen blir tyngre för varje kliv. Jordkockorna och grästuvorna fastnar i stövlarna och till slut är han så nedsjunken i den blöta leran att det inte ens går att lyfta fötterna. (TP) När Per Gessle ska förklara varför Roxette blev så stora brukar han alltid prata om Sydamerika. Medan många andra stora artister som Guns´n´Roses och Madonna valde bort kontinenten drog Roxette mängder av svältfödda musikfans till sina konserter i Santiago, Buenos Aires och Rio de Janeiro. Men det funkar likadant åt andra hållet. Sydamerika har sina egna popartister som ofta har svårt att slå sig in i den anglosaxiska musikvärlden. Colombianska superstjärnan Shakira är dock ett exempel på en artist som lyckats att nå framgång i båda lägren, och har haft dunderhits som "Whenever, wherever", "Hips don´t lie" och fotbolls-VM-låten" Waka waka (This time for Africa)". Efter det har hon fött barn, synts i tv-shower och försvunnit lite från det mest intensiva strålkastarljuset. För tre år sedan kom det senaste albumet och nu är hon tillbaka med 13 låtar mestadels på spanska, men även med några engelska inslag. Musikaliskt låter det bekant med basen i latinopop och inslag av världsmusik, Eurovision och topplistemusik. Ganska ospännande om jag ska vara ärlig, och produktionsmässigt låter det förbluffande platt och tråkigt. Jag tycker nog man kan begära mer än så här av världsstjärna. (TP) The Charlatans Different days När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The Hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så? The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med någonstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket i och för sig inte heller är något jag sörjer. (TP) 1/9 Takida - Vadstena THE CRYPT ARBIS ÅGATAN 57 • LKPG BREDGATAN 54 • NKPG VADSTENAFOLKETS PARK 28/6 Millencolin, DLK - Vadstena 29/6 Mustasch - Vadstena 8/9 DLK - NKPG Flogging Molly Life is good Katy Perry Witness Flogging Molly eller Dropkick Murhys - vilket läger tillhör du? Länge tyckte jag det var ganska jämnt skägg mellan de två keltrockbanden men på senare tid måste jag nog säga att det är Dropkickgänget från Boston som tagit täten. Redan på förra skivan, "Speed of darkness" från 2011, hade Flogging Molly börjat gubba till sig och det är en trend som fortsätter här på "Life is good". Kanske blir det så när man lever livets glada dagar i Los Angeles? Dublinsångare eller ej, i de här sammanhangen är Boston ändå Boston med sina tegelbyggnader, sina ruffiga arbetarkvarter och sitt irländska arv, och i slutändan är det det som fäller avgörandet. "Life is good" är på intet sätt någon dålig platta, det är en trevlig skiva med ett och annat riktigt bra spår. Men varningslampan blinkar röd och om den oroväckande trenden fortsätter så är det snart dags att söka sig vidare mot mer punkiga och energifyllda alternativ. Här och var kan Flogging Molly fortfarande blixtra till men alltför ofta känns det som ett trött och alltför polerat gubbgäng som stundtals nästan ger dansbandsvibbar. (TP) Katy Perry och Taylor Swift har startat ett sandlådekrig, där det hela började 2012 när Swift anklagade Perry för att ha lockat över tre av hennes dansare till sin turné. Sedan dessa har fighten pågått och nu sägs Katy Perry till och med gjort en låt om detta i låten ”Swish Swish” - verkar som om skvallertidningarna går en spännande framtid till mötes. Katy slog igenom stort med ”I Kissed a Girl” och succén följdes upp med bl a ”Teenage Dream” och ”Roar”. Tidigare album har inte direkt varit något att imponeras av då det ofta har varit spretigt och endast singlarna varit värda att uppmärksammas. I och med nya ”Witness” så tycker jag nog att Katy ändå gjort ett hyfsat försök att få en mer genomarbetad skiva med lite mer innehåll och mening än tidigare utgåvor. Sen att femton låtar är på tok för mycket, då en hel del spår blir ren utfyllnad, är en annan sak. Annars känns soundet modernare och texterna mer relevanta än tidigare. Tyvärr så har nya omställningen gjort att hitarna uteblivit, här finns inga låtar som är i klass med tidigare superhitar. Så frågan är nya Katy eller gamla Katy? Möjligen kan detta bli en vattendelare mellan fansen, men i min värld är det nya Katy som gäller. (JL) Shitkid Fish Varje popår har sin hajp och i år tycks den svenska kritikerkåren ha enats om att det är Shitkid som är "the shit". Bakom artistnamnet står Åsa Söderqvist som gör en slags burkig lofi-pop med punkig attityd, naiv inställning och enklast tänkbara arrangemang. Produktionen är nästan provocerande simpel med trummaskin, ruffig garagekänsla och diverse ljudexperiment. Banala gitarriff, lätt överstyrd sång, och låtar som egentligen aldrig kommer igång. En nybörjare som lattjar i replokalen, eller första rundan av Livekarusellen är två liknelser som många säkert skulle hålla med om. Och förmodligen Åsa själv också. Hon gör ingen hemlighet av att hon inte kan spela särskilt bra och att hon vill bort från det perfekta och tillrättalagda i dagens populärmusik. Så om någon istället för att kalla henne "the shit" beskriver hennes musik som "skit" uppfattar hon det antagligen som ett slags komplimang. Och gränsen mellan bra och usel kan ofta vara hårfin. Åsikter i stil med "artister borde bara få spela in två album, sen blir de för skickliga musiker och därmed ointressanta" är vitt spridda, och ofta är jag benägen att hålla med. Och visst finns det både charm och en uppkäftig entusiasm i Shitkids musik, men i slutändan är "Fish" helt enkelt en för svag skiva, hur mycket annat man än försöker tolka in. (TP) 9/9 Haunted + Witchery - LKPG 4/9 Battle Beast - LKPG 13/11 Soilwork - LKPG Mer information på: www.CityToCity.se Biljetter via www.tickster.com NOLLELVA 85 Nu är vi City to City