Nolltretton 1
Jakob Hellman Äntligen borta Viagra Boys Welfare
Jazz Så många gånger som vi hoppats och blivit besvikna sedan den där mytiska debutskivan 1989. Med jämna mellanrum har ju Jakob Hellman dykt upp, gjort några spelningar och antytt att en ny platta kanske är på gång. Under årens lopp har jag har sett honom på Västerviks visfestival, Forever Young-turnén, Palatset i Linköping och några ställen till och tänkt att den här gången är han tillbaka på allvar, men så har allting runnit ut i sanden igen. Och för varje bakslag har man tänkt att det kanske ändå vore bättre om det bara blev en enda skiva och att Hellman gör sig bättre som myt än som faktiskt artist. Så dök han upp i “Så mycket bättre” och plötsligt har vi både fått en skiva med programmets tolkningar och en med hans nya, egna låtar. För oss fans är det nästan för bra för att vara sant. Och till råga på allt är “Äntligen borta” en riktigt stark skiva. Den låter precis så som vi hoppats att en uppföljare skulle låta. Hellman håller fast vid sin stil, möjligen med ett något mjukare och luftigare anslag, och han har kvar den personliga rösten som kan lyfta mediokra låtar till att plötsligt låta superspännande. Jakob Hellman är tillbaka och denna gång blir jag inte besviken. Jag utnämner den till årets skiva redan nu. (TP) Jag minns när jag såg Viagra Boys första gången. Det var på Where´s the Music för fem år sedan, närmare bestämt inne på ett trångt Saliga Munken. Bandet var rejält hajpat vid tillfället och jag gick dit för att kolla, och blev riktigt besviken. Jag tyckte musiken sög och att fann egentligen ingenting tilltalande med bandet. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske var de helt enkelt ganska dåliga men i vilket fall fick det gigget mig att tappa intresset för Stockholmsbandet och jag har bara lånat dem ett halvt öra sedan dess. Nya plattan fångar mig dock direkt. Viagrapojkarna tycks ha dragit ner på tablettdosen, fortfarande rejält potenta men tryggare i sin egen manlighet och medvetna om att man inte alltid behöver ösa på som en ettrig duracellkanin i alla lägen. Det svänger helt enkelt bättre om man är säker i sig själv och inte hela tiden måste bevisa sin prestanda. Welfare Jazz är riktigt trevlig. Rå och smutsig men på ett elegant sätt. Bra låtar och en sångröst som är svår att negligera. Viagra Boys har höjt ribban och visar att det är stake i deras musik. (TP) Taylor Swift Evermore Taylor Swift har varit hur länge som helst, ändå är hon faktiskt bara 31 år. Debutalbumet kom 2006 och sedan dess har hon mer eller mindre varit hela USA:s sweetheart. Hon kan växla mellan country, pop och folkmusik utan att någon tycker det är konstigt. Hon har både kredd och total okredd på samma gång, hur det nu går ihop. I Sverige är hon dock fortfarande rätt okänd för de flesta, även om många känner igen namnet när de hör det. 2019 släppte hon skivan “Lover”, en rätt klassisk popskiva som var helt okej och stundtals bra. I somras släppte hon sitt åttonde album “Folklore” och då hade hon bytt inriktning rätt rejält. När det inte blev någon turné på grund av coronan spelade hon istället in en platta inspirerad av folkmusik. Och sen, mindre än ett halvår senare, kom “Evermore” som är en slags systerskiva till “Folklore”. Det handlar om försiktig, jordig musik i skarven mellan country, americana och popballader. På pappret låter det som en jättetråkig beskrivning, och det är ärligt talat kanske inte världens roligaste musik, men låtarna är så mjuka, varma, inbjudande och mysiga att man bara sugs in i dem. Minns jag och kan nynna dem efteråt? Nej, men det spelar ingen roll. Jag bara njuter, utan att koppla på ifrågasättandet för mycket. Jag trivs helt enkelt i Taylor Swifts sällskap. (TP) Louise Hoffsten Utan dig Jireel 1953 Louise Hoffsten kallas ofta saker som Linköpings (och kanske till och med Sveriges) bluesdrottning, men kollar man genom hennes skivkatalog så hittar man mer än bara bluestakter och hennes patenterade munspel. Visst har det blivit en hel del rock och blues genom åren men också visor, barnmusik, americana och en hel del annat. Denna gång testar hon att spela in en platta tillsammans med en kammarorkester, men inte ens det är nytt för redan 2003 spelade hon in ett album ihop med Folkoperans orkester. “Utan dig” är en liveskiva inspelad tillsammans med den småländska orkestern Musica Vitae och gitarristen Richard Krantz, och de klär av Hoffstenskans låtar och dressar dem i stråkar och ett lugnare tempo. – Mina och andras låtar har fått en ny klädedräkt och det är så underbart att äntligen få släppa dem och få ge lite lindring till alla oss som kämpar på under pandemin, säger Louise själv. Bland spåren hittar vi låtar som “Sweet poison”, “Dance on your grave” och “Let the best man win” men också svenskspråkiga sånger som “Kristallen den fina” och “På andra sidan Vättern”. Det låter finstämt, högtidligt och jättebra på alla sätt, men efter ett tag börjar det klia lite i kroppen. Visst vore det gött om Louise drog upp tempot lite och rockade loss. (TP) Han är bara 20 år men har redan hunnit med att släppa fyra album och en EP, vunnit grammisar för årets nykomling och årets hip hop, och en hel del annat också för den delen. Det är bara ett halvår sedan förra skivan “Sex känslor” släpptes men det är kanske inte så konstigt att det gått fort att göra nya plattan för det är förmodligen många känslor som vill ut. Titeln “1953” refererar nämligen till hans pappas födelseår, och pappan gick nyligen bort i covid-19, något som också sjungs om i texterna. Och det är just texterna som står i centrum. Jireel är känslosam och sjunger mycket om familjen. Eller om han rappar. Det är lite svårt att säga när det gäller Jireel, eftersom han ofta ligger någonstans mittemellan. Men låtarna når aldrig riktigt fram, trots att texterna berör starka ämnen. Kanske för att man lärt sig Jireels koncept redan efter två spår. Det som inledningsvis låter snyggt, smooth och stylish blir snart uttjatat. Beatsen är bra producerade men låter väldigt likartade. Segt tempo, samma sätt att leverera texten, autotune och samma mumlande röstläge i nästan varenda låt. Till slut blir allt bara en suddig bakgrundstapet, öronen stänger av och tankarna börjar vandra åt helt andra håll. (TP) Paul McCartney McCartney III För typ 50 år sedan släppte Paul McCartney I. Sedan kom McCartney II i början på 80-talet och nu, kanske lite otippat, har så också McCartney III anlänt. Sitter man isolerad under en ”lockdown” i skuggan av en pandemi och råkar ha en egen stor hemstudio, varför inte jamma loss på sina instrument och kika över lite gamla låtideér. Det var ungefär det legenden Paul McCartney tog sig för, vilket resulterade i ytterligare en skiva till hans redan digra samling. Det är enligt hans egen utsago, det var alltså inte planerat, men kul likaså. Precis som på tidigare skivor så spelar Paul alla instrument och resultatet är en lekfull och svängig skiva som visar att den 78-årige McCartney fortfarande kan sätta ihop och framföra låtar på ett fint sätt. Det blandas friskt och allt kanske inte borde varit med på denna utgåva. ”Lavotory Lil”, ”Slidin´” och ”Deep Deep Feeling” lyfter sig från mängden och tillhör skivans mest trevliga låtar. Med det sagt så tycker jag att det här en bra skiva som påminner om det han har gjort tidigare, men det ges också utrymme för lite annorlunda typ av låtar och arrangemang. Den här skivan kommer kanske inte att hyllas, och det är nog inte hans viktigaste, men McCartney III är ändå ett fint tidsdokument som visar att kreativitet kan blomstra i en hög ålder trots pandemi och samhällsproblem. (JL) NOLLTRETTON 31