Friluftsliv Ledaren
Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på: Fritidsbanken
Friluftsliv En räddande vän
Friluftsliv Bäversafari
Friluftsliv 7 tips inför fjällvandringen
Friluftsliv Silverleden
Friluftsliv Krisberedskap
Friluftsliv Sticka (ut) på tur
upplev//vandring var ledaren Lena. Hon håller nu
på med ett sittunderlag som ska tovas. – Det blir tjockare med den här tekniken, så det passar bra till ett sittunderlag, konstaterar hon. En liten diskussion uppstår om vilka friluftsmässiga sticknings- och virkningsprojekt man kan ta sig an, och överdrag till både termosar och emaljmuggar kommer upp som förslag. Margareta Nilsson granskar sin stickning mot solen. Hon brukar inte ta med sig handarbetet ut i naturen i vanliga fall, men hon gör det gärna på det här viset. – Det är ett mysigt tillfälle att komma ut och träffa folk. I alla fall när det inte är så kallt att man fryser fingrarna av sig, säger hon och skrattar. Ett spräckligt mönster av sol och skugga bildas över stenarna där gänget sitter och jobbar under trivsamt prat. Att träffas och handarbeta ihop är inget nytt fenomen, men ordet ”syjunta” som var populärt förr har bytts ut mot annat. På senare år har stickkaféer och andra grupper poppat upp som svampar ur marken. En som sysslar med hantverksträffar även i jobbet är Eva Byström, som driver garnaffären ”Schyssta Nystan” i Duvbo, Sundbyberg. Den här kvällen jobbar hon på en tröja. – Mamma var textillärare så jag har haft det med mig från när jag var liten. Vi stickade ihop varje kväll hemma. Och när jag själv fick barn brukade jag sitta och sticka på toalettstolen när min dotter badade i badkaret. Nu, när hon är tonåring, har hon faktiskt sagt någon gång – kan inte du sitta här och sticka när jag badar, säger hon och ler roat. Risk att bli beroende Det är helt enkelt något väldigt avslappnat med att sitta och sticka, konstaterar både Eva och flera andra i gruppen. Linda Rapp håller med. Hon har alltid haft lite svårt att sitta stilla. Men med en stickning i händerna är det inga problem. Hon började i tv-soffan med sin mamma, och sedan dess har hon stickat nästan allt: Mössor, vantar, koftor, benvärmare. Nu designar hon till och med egna mönster. – Det här är min passion. Jag planerar dagarna för att jag ska få mina stickpauTrivsam stund vid Översjön i Molnsättra naturreservat. Under rofylld koncentration och småprat jobbar gruppen på sina hantverk, och njuter av att vara ute. »Jag gillar ju att komma ut och träffa likasinnade. Det är ett så bra sätt att lära känna varandra. Jag har till och med varit på stickresor utomlands. Och nu när jag är medlem i Friluftsfrämjandet kan det bli andra aktiviteter också.« ser. Det blir som ett beroende, säger hon och skakar lätt på huvudet. Hon tar nästan alltid med sig en stickning när hon ska någonstans, och av den anledningen träffar hon gärna andra som också stickar. Friluftsfrämjandet upptäckte hon genom att hon är trogen kund i Eva Byströms garnbutik, och blev tipsad om hantverksvandringarna. – Jag gillar ju att komma ut och träffa likasinnade. Det är ett så bra sätt att lära känna varandra. Jag har till och med varit på stickresor utomlands. Och nu när jag är medlem i Friluftsfrämjandet kan det bli andra aktiviteter också, säger Linda. Att ta med sig en stickning ut på vandringstur är onekligen enklare än att ta med sig en del andra former av hantverk. På hantverksvandringarna har det nästan uteslutande varit kvinnor som dykt upp, och de har ägnat sig åt stickning och virkning. – En gång var det en man som var med som täljde en sked. Det funkar ju också bra att ta med sig, säger Lena Mörrby Sjöblom. Så länge det är litet nog att kunna bäras och går att utföra sittandes på en sten eller en stock så är det perfekt för ändamålet. Därmed inte sagt att man alltid behöver sitta still när man stickar. Åtminstone inte om man får tro hjälpledaren Anna Nordländer. Barr i stickningen – Jag brukar faktiskt gå och sticka, säger Anna. Som pendlare har hon ofta haft en stickning i händerna på väg till pendeltåget, och lärt sig några knep. Går man på en stig som inte är alltför stenig och full av rötter så behöver man inte ha blicken fäst i marken precis hela tiden, menar hon. – Om man gör ett mönster som är enkelt kan man dessutom låta fingrarna gå av sig själv utan att titta på stickningen hela tiden. När jag går och stickar har jag alltid stickningen upphängd i en krok eller en påse, så att den inte tynger så mycket. Just den här kvällen är de flesta i gruppen mer eller mindre stillasittande. Det ändras lite positioner på stenarna. Någon ställer sig upp och sträcker på sig. Byter plats. Sorlet av småpratande röster är rogivande. Men plötsligt ropar Lena: – Storlom! Huvudena vänds mot fågeln som glider fram på Översjöns yta. – Förlåt, jag är lite fågeltokig, ursäktar sig Lena. Snart kan hon lägga ännu en riktigt lyckad hantverksvandring till rullorna. Under ungefär tre timmar, inklusive vandring, har de hunnit prata, fika – och framförallt: sticka och virka. Hittills har hantverksvandringen arrangerats en heldag och en kväll per termin. Och så kommer det förmodligen att fortsätta. Åtminstone finns ett stort intresse hos de församlade, som gärna kommer ut igen. – Kul om det blir lite gräs och barr i stickningen nu, säger Maria Martinsson, och jobbar vidare på sin tröjärm. – Det blir lite som ett minne. 74 friluftsliv#2–2022
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Sista ordet