NG Gbg 1
MEN TROTS ATT medelklassen utåt sett såg ner på s
tekarna, verkar det som att ett frö såddes i dem. Verkade det inte lite förbjudet spännande att få skryta? Som av en händelse populariseras begreppet ”humble brag” just år 2010, precis samtidigt som hipsterkulturen växer fram. Här tar medelklassen sina första stapplande skryt-steg. Man skryter, men man gömmer skrytet i en trojansk häst. Ett exempel kan vara att man beklagar sig över hur lång tid det tar att göra pulled pork. Egentligen vill man bara berätta att man har koll på att det är långkokt fläskkarré som gäller just nu, men man lägger fram det som något annat. NÄR ZLATAN, DECENNIETS största skrytmåns, skriver på för Ac Milan säger han inte att han är som ett årgångsvin, som bara blir bättre med åren. Han säger inte att han är Mona Lisa. Han säger inte att han är ett lejon som inte låter sig jämföras med människor. Han säger inte varsågod till staden Milano. Han säger att han inte är samma spelare som han en gång var. “Det inger respekt att han inte längre beter sig som en kaxig erövrare. [...] Jag har stundtals varit besviken på Zlatan de senaste åren. Nu återvann han mycket av min respekt”, skriver sportjournalisten Jennifer Wegerup i Expressen. Men man vågar inte ta steget helt och hållet. Det rör sig fortfarande om ett sorts lågmält de som fattar fattar-skryt. Folk klär sig i diskreta normcore-kläder och att ägna sig åt renodlat skryt är ännu inte socialt accepterat. Kändisar som retweetar beröm kölhalas. DETTA KOMMER ATT förändras under mitten av 10-talet. Nu jävlar ska även de som inte fattar fatta. Streetwear med stora synliga logotyper blir högsta mode. Parallellt med detta blir Joel Ighe nattklubbschef för Spy Bar. Han skryter på ett sätt som ingen har sett förut. Varenda liten personlig framgång redovisas på hans story. Varenda möte med en kändis dokumenteras. Allt ska med. HADE JOEL IGHE bettett sig som Joel Ighe år 2010 hade man rullat honom i tjära och fjädrar. Han hade fått gå på plankan. Man hade slängt honom till hajarna. Men det är inte år 2010. Det är 2016 och humble brag är ett minne blott. Joel Ighes skryt gör honom till Stureplans it-boy. Killarna 52 NÖJESGUIDEN | NR 01, 2020 vill va honom, tjejerna vill ha honom. En dag hittar Joel Ighe ett par extremt fula simglasögonliknande solglasögon på ett dansgolv. Vid det här laget är Joel Ighe så cool att han kan ha på sig fula glasögon utan att någon skrattar åt honom. Glasögonen förstärker snarare hans coolhet. Det är coolt att vara så cool att man har råd att ha på sig nåt fult. NÅGONSTANS HÄR FÖRSVINNER allas hämningar. Alla retweetar beröm. Alla re-story:ar varenda story de är med i. Alla är Joel Ighe. Och ingen ropar att kejsaren är naken. Fram till nu. Januari 2020. Det är som att alla personliga årskrönikor på Instagram, där varenda kotte återpublicerade 30-40 skrytstories från det gångna året, blev droppen. På nyårsdagen vaknade vi bakis och undrade vad fan vi höll på med. Inte igår, utan hela förra decenniet. Efter att ha ätit en vedugnseldad pizza och druckit ett glas resorb skriver Andrev Walden en ledare i Dagens Nyheter där han ifrågasätter vår dyrkan av det goda självförtroendet. Det visar sig vara texten alla har väntat på. Den hyllas unisont. Andrev Walden är inte ensam. Jag har aldrig sett så många hyllningar till jantelagen som under vecka 1 år 2020. Aldrig hört så många tyckare vara ledsna på skryt. KANSKE VAR DET därför vi skrattade åt de som försökte lansera begreppet ”tågskryt” sommaren 2019? Inte på grund av klimatengagemanget, utan för att skrytet står oss upp i halsen? Men vad vet jag egentligen? Jag är bara en vanlig kille på ett nöjesmagasin.