Nollelva 1
MUSIK – MUSIKKRÖNIKAN – Hjälp, jag håller på att
bli kultur! Mot min vilja dras jag sakta men säkert mot kulturfacket. Jag vill inte, jag vill fortsätta att vara nöje. Men vad ska man göra när både kändisarna och nöjesbevakningen numera är så urbota korkad? Jag har länge haft svårt för den skitnödiga kultursektorn. Jag har tyckt att det generellt är fisförnäma typer och självutnämnda förståsigpåare som lever i sin egen bubbla. De talar gärna vitt och brett om diverse höga ideal, men när man skrapar lite på ytan märker man snart att det är få människor som är så inskränkta som kulturnissar. Jag vet inte om det finns någon officiell definition på skillnaden mellan kultur och nöje, men min egen lyder: nöje är kul, kultur är tråkigt. Problemet är bara att jag får allt svårare för det samtida nöjeslivet, som är mer korkat än någonsin. Och då menar jag både nöjet i sig och bevakningen av det. Vi hyllar influencers och youtubers, och gör idoler av Jocke & Jonna, barnartister och Paradise Hotel-deltagare. Vi tittar på filmer med folk som öppnar paket, skrattar åt folk som tar på sig en tokig peruk och ger uppmärksamhet åt killar som sitter och drar vitsar för varandra. Hur tusan hamnade vi här? År 2020 finns det knappt någon nöjesjournalistik värd namnet längre, bara kändisjournalistik. Den består i princip av okritiska intervjupoddar, att återge vad kändisar skrivit i sina Instagraminlägg och att fråga Melodifestivaldeltagare vilka de sprutat champagne på. Idag är det svårt att hitta ens den mest grundläggande nöjesjournalistiken, som skivrecensioner, filmrecensioner, konsertrecensioner, vanliga intervjuer och reportage. Och när läste ni senast en nöjesjournalistisk granskning i er lokala morgontidning, exempelvis över hur kommunala kulturbidrag används, hur jämställda de lokala konsertarrangörerna är eller hur stans krögare sköter sin verksamhet? I en tid när vi ger oproportionerlig uppmärksamhet till kändisar som dansar i tv, unga tjejer med ankläppar och folk som lägger upp filmer när de utsätter varandra för diverse spratt märker jag att jag dras mer och mer mot kulturen, för att den trots sina brister ändå inte är lika hjärndöd som samtidens nöje. Men jag försöker stå emot, för jag vill absolut inte dit. Kulturen är måhända inte riktigt lika korkad men den har sin egen inskränkthet, sina egna ankdammar och twitterbråk. ”Visst är det bätter, men int´ är det bra” som Allan Edwall sjöng. Allt jag vill ha är intelligenta kändisar och bra nöjesbevakning. Är det verkligen för mycket begärt? /Tobias Pettersson Musikredaktör I våras kom första singeln “Uptight”, en snygg poplåt som tuffat på rätt bra på Spotify. Den följdes upp i somras av “Grave” som ytterligare lyfte fram den kombination av melankoli och storslagenhet som utmärker Björnsdotter. Nu jobbar Norrköpingssångerskan med nytt material som kommer presenteras inom kort. Lyssnar man på Björnsdotter lägger man direkt märke till den tighta sången som ger tyngd åt musiken. Kanske inte så konstigt att det låter bra, för My Björnsdotter, som det fullständiga namnet lyder, har hållit på med musik ända sedan hon var liten och började ta sånglektioner redan som åttaåring. Därefter har hon sjungit på skolavslutningar och gudstjänster och gått Scen & Artist på Film & Musikgymnasiet. Där träffade hon Mattis Svedberg som hon nu samarbetar med när hon satsar på den egna popkarriären. Även Kenny Lundström och Simon Evig har haft sina fingrar med i musikskapandet och hittills har Björnsdotter släppt två låtar. Men fler ska det bli. Hon har många halvklara låtar som förhoppningsvis kommer nå ut till publiken inom en ganska snar framtid. – Min musik handlar mycket om psykisk ohälsa och sådär. Det är inte så mycket kärlek utan mer ångestattacker och tårar. Jag har själv haft jätteproblem med ångest och har väldigt mycket integritet, så det har varit ett problem för mig att prata om det. Men jag ser också min ångest som en tillgång, för det är när jag mår som sämst som jag blir som mest kreativ. Men jag har varit noga med att min musik inte ska bli asdeppig utan att det även ska finnas ett jävlaranamma i den. SÅ JÄKLA FETT Musikskapandet kan se lite olika ut från gång till gång, berättar hon. – Jag skriver jättemycket eget material och utgår från piano. Jag sitter hemma och klinkar och kommer på olika melodier som jag presenterar, och ibland sitter vi med ett helt blankt program och bara börjar från scratch ihop. Så var det med “Grave”. Vi brukar börja med ett ljud som vi tycker är coolt och sen spinner vi vidare från det. Mattis är väldigt mycket för takt och rytm, och jag brinner för melodier, så vi kompletterar varandra ganska bra. – Det stora uppvaknandet för mig var när jag såg Banks på Berns i Stockholm förra året. Det var det coolaste jag varit med om, det var så jäkla fett. Och då kände jag att det var något liknande som jag ville göra. Hon gör väldigt udda musik, men det var sånt jäkla tryck och så mycket känslor. Hon var sensuell men ändå cool, det var en riktig upplevelse. – Sång för mig har alltid varit väldigt naturligt, det är mitt sätt att uttrycka mig på. Så innan var jag mer: nämen, jag sjunger lite här och sjunger lite där. Men efter att jag hade sett Banks kände jag att jag ville skapa min egen musik och uppträda inför folk som kan mina låttexter. Det har dock inte blivit så många egna spelningar för Björnsdotter, delvis beroende på coronarestriktionerna. Den enda gången är faktiskt när hon var med i det digitala konsertkonceptet “Skärmen” i slutet av sommaren. Hon har fått en del förfrågningar om att uppträda men känner att hon behöver mer färdigt material innan hon möter sin publik på scenen. Hur är musiklivet i Norrköping? – Asbra! Det finns jättemycket begåvningar, och Norrköping är bra på att fånga upp dem och skapa förutsättningar för att vi ska kunna spela och så. Så jag tycker det är en jättebra musikstad. Kid Vicious är cool och sticker ut, och Billy´s Dream är asbra. Donika Nimani, Eleonor Leone... det finns så himla många som man blir inspirerad av. Hur vill du utvecklas framöver? – Min dröm är såklart att hålla på med musiken på heltid. Att vara ute och spela och släppa mer musik. Sen hade det varit roligt att göra något samarbete med någon annan artist och i framtiden skulle jag mycket väl kunna tänka mig att skriva åt andra artister. Björnsdotter gör pop av sitt mörker Text: Tobias Pettersson Foto: Satu Knape 50 NOLLELVA Björnsdotter gör