Svensk Golf 1
m den legendariske Old Tom Morris Sr (1821–1908)
finns åtskilligt att berätta. Bland annat att han i samband med att han arbetade med Machrihanish Dunes på halvön Kintyre i sydvästra Skottland lär ha uttryckt att "riktiga linksbanor är inte skapade, de föds ur naturen”. Något säger mig att han skulle ha gillat golfbanan i Gunnarn i Västerbottens inland. Nu är det förvisso inte någon linksbana, men känslan är ändå att den på många sätt ligger närmare golfens ursprung än många av de exklusiva mångmiljonbyggen och sammetslena greener som hyllas runtom i världen. Enkelheten finns där. Det självklara. Och banan ligger mjukt inbäddat i grönt, omgiven av engagemang och omtanke. Jag drar på smilbanden när jag efter många mil vrider på ratten och svänger av Blå vägen. Intill den välkända siluetten med den golfspelande mannen sitter en vägskylt som visar mot Gubbträsk. Gunnarn är en del av Storumans kommun. 1960 bodde det över 1 100 personer i området. Nu ungefär 270. Till vänster en övergiven och lite tragiskt igenbommad kiosk, men jag svänger höger mot Coop och bensinpumparna på den öppna grusplanen som måste passeras innan man rullar in på den lilla parkeringen vid klubbhuset. Det är en tisdag i början av augusti. Det gråregniga och halvtrista har i alla fall tillfälligt lossat på det järngrepp som det hållit om sommaren 2015 och solen skiner. Toppenväder, helt enkelt. Alltså förväntar jag mig liv och rörelse på golfklubben, men möts av lugn och sådan stillhet att jag ser mig om en extra gång för att försäkra mig om att jag kommit rätt. Det dröjer nästan en timme innan 50 SVENSK GOLF | 5 2016 jag får syn på de första golfspelarna. Ungefär så. Ingen på rangen. Det ekar också tomt i klubbhuset som en gång stod på den nedlagda flygbasen. T anken på Old TOm Morris Sr klamrar sig fast, trots att jag är väl medveten om alla skillnader som går att räkna upp när det gäller landskap, historia och annat. Det var i slutet på 1870-talet på Mull of Kentyre. Storbritannien var mitt i industrialiseringen och decenniet som följde etablerades inte mindre än 169 nya klubbar bara i Skottland. Vid den tidpunkten fanns inte ens byanamnet Gunnarn. Det kom först 1897 i samband med att det öppnades en poststation. Så likheterna är inte många. Egentligen. Men ändå. Morris tyckte att det landskap han mötte på Machrihanish var som skapat för en golfbana. ”The Almighty had golf in his eye when he designed this place”, uppges han också ha sagt om platsen och det är klart, tänker jag, inte är Dubai eller Qatar skapade för golfspel. Ändå hyllas dessa miljardbyggen av en i det närmaste enig golfvärld. Men Gunnarn? Varför inte? Banan följer det naturligt böljande landskapet. En gång åkermark, men som inte längre gick att använda när jordbruksmaskinerna blev för tunga. De upphöjda greenerna är förvisso byggda enligt alla konstens regler, men resten känns ursprungligt. Det är vackert på sitt alldeles eget vis. I maskinhallen Träffar jag den kanske mest brinnande av klubbens alla eldsjälar, Roland Kärrman. Han bjuder på kaffe i klubbhuset och vi pratar en stund. Den ena fantastiska historien efter den andra rullas upp, om allt engagemang som gjort att banan faktiskt finns. En handfull golfentusiaster hade i 20 års tid sneglat på marken och år 2000 kunde arbetet med golfbanan äntligen starta. Fyra år senare var de första tre hålen klara och 2007 var niohålaren helt färdigbygd. Par 64 och 4 027 meter från gul tee, 3 561 meter från röd. Idag har klubben 37 medlemmar från Gunnarn, 59 från kommunens huvudort Storuman och 13 stödmedlemmar. Årsomsättningen är blygsamma 350 000 kronor. ”Det ska egentligen inte gå att driva en klubb så, men vi gör det ändå”, säger flera personer under de dagar jag är i Gunnarn även om de formulerar det på lite olika sätt. Självklart dyker en anekdot om en humla upp. Det är lätt att imponeras. gunnarns gk Antal hål: 9. Par: 64. Längd: 4 027 (gul tee), 3 561 (röd tee). Spelklar: 2007. Medlemmar: 109. (varav 13 stödmedlemmar). G unnarn är inTe olikt många andra inlandssamhällen. På ytan kan det tyckas vara vilken by som helst som man susar förbi längs den fantastiskt vackra Blå vägen som i Sverige sträcker sig mellan Umeå och Tärnaby/Hemavan och sedan vidare mot norska gränsen. Samhället dras väl med ungefär