Nolltretton 1
Bruce Dickinson The Mandrake project Bruce Dickin
son har tidigare släppt sex album solo, vilket är lätt att glömma bort då hans roll som sångare i Iron Maiden lätt tar överhanden. Han har alltid varit en stark låtskrivare och berättare såväl som soloartist som i Iron Maiden med en sällsynt talang för dramatik och inlevelse. Detta, tillsammans med en alldeles säregen och fantastisk röst för att framföra sina epos, har gjort honom till en legend inom heavy metal. Här på hans sjunde album ”The Mandrake Project” får vi följa med på en berättelse om en professors jakt på odödlighet, där storyn förs fram i låtar på plattan med start i den magnifika låten”Afterglow of Ragnarok” och sedan genom fantastiska ”Rain on the Graves, samt ”Resurrection men” för att ta lyssnaren vidare i storyn. Men skivan har mer bottnar än så, här finns texter om liv och död, kärlek, missbruk och andra tillkortakommanden. Även människans fanatiska förhållningssätt till sociala medier får sig en känga. Musikaliskt blandas heavy metal med thrash metal, latinamerikansk musik och folkmusik, på ett sätt som funkar förvånansvärt bra. Dessa arrangemang förstärks dessutom av piano, keyboard, stråkar och orgel. Många gånger låter det som ett svulstigare Iron Maiden med extra allt. Det känns som att han fått gå ”all-in” och fått lekt fram en platta han drömt om att göra, där han blandar vilt mellan olika genrer och tempo… och lyckas hålla ihop det på ett alldeles förträffligt sätt. En platta som bara blir bättre och bättre… (BN) Liam Gallagher & John Squire Liam Gallagher & John Squire Under en väldigt kort period i skarven mellan 80- och 90-tal var The Stone Roses popvärldens hetaste band. Debutskivan som kom 1989 hajpades till skyarna, men uppföljaren dröjde till 1994 och då hade redan intresset dalat rejält, och bandet splittrades kort därefter. Istället tog band som Oasis över och ledde britpopvågen på 90-talet. Hitsen var många, men det var också bråken mellan Gallagher-bröderna. 2009 lade man ner och Liam har därefter lirat med sitt band Beady Eye. Nu har han dock ett nytt musikprojekt igång med John Squire, gitarrist i nämnda The Stone Roses. Kan detta bli en nystart för två åldrande rockgubbar? Tveksamt. På sin skiva presenterar de tio låtar som bär ekon från båda deras tidigare band, men mestadels bjuder de på gubbrock av ganska traditionellt slag. En del gamla fans blir säkert glada över att få livstecken från två gamla musikhjältar, och det är inte så att de gör bort sig, men de skapar inte heller något särskilt nytt och spännande. Bäst är de i de mer psykedeliska spåren som bär en flummig tidlöshet som håller än men skivan har även ett gäng låtar (förmodligen signerade Liam) som låter väldigt alldagliga och mossiga. Och då får man stor lust att citera titeln på näst sista spåret: “I´m so bored”. (TP) Jennifer Lopez This is me...Now Ace Frehley 10.000 volts Som vi har väntat på uppföljaren till ”This is me… Then” från 2002 och som vi har väntat på att få höra mer om hennes förhållande med Ben Affleck… eller? För egen del så kan jag erkänna att jag är ganska ointresserad av deras förhållande och förehavanden. Nya ”This Is Me… Now” är hennes första soloalbum på tio år och ger enligt artisten själv en inblick i hur just Ben och Jennifer har det och hur dom haft det. ”To be yours” och ”Dear Ben Pt.II” är två exempel på låtar som beskriver och belyser detta på nya plattan. Jag har heller egentligen inte varit särskilt intresserad av hennes musik eller filmer om jag ska vara riktigt ärlig! Däremot så var det rätt svårt i slutet på 90- och början på 00-talet… att ducka för denna megastjärna som ändå får anses ha haft sin storhetstid som artist runt just denna tid. Med låtar som ”Waiting for tonight”, ”Play”, och ”Let´s get loud ” var hon superhet och spelades överallt. År 2024 har statusen falnat en del och en rad andra artister har tagit plats och levererar på en betydligt högre nivå. Nej, denna ”comeback” är inget vidare. Slätstruken sång, halvtråkiga R&B-låtar och ett sound som känns lite i osynk med samtiden gör”This Is Me… Now” till en av hennes svagaste skivor.. (JL) NOLLTRETTON 69 Det tog bara någon månad från att KISS gjorde sin sista (?) spelning tills att Gene Simmons gick ut med att han ska åka på soloturné i sommar, och bland annat besöka Dalhalla. Det gäller att smida medan järnet är varmt, och kanske är det även så som Ace Frehley resonerar när han släpper sin nya platta. Han har visserligen inte varit med i bandet på över 20 år, men ska han släppa en ny skiva är det lika bra att göra det nu när folk fortfarande har minnet av KISS färskt i minnet. Här bjuds det på elva småbluesiga hårdrockslåtar i gammal klassisk anda. Mycket gitarrer såklart, som gnisslar och gnyr, riffar och rockar på. Många rymdreferenser som anknyter till hans gamla roll som “Spaceman”. Texterna är dock av det mer banala slaget, får man lov att säga. Och rösten, ja den är knappast någon höjdare, om man säger så. Produktionen är det väl egentligen inget större fel på, men låtmaterialet håller tyvärr inte. Inte för att jag bryr mig egentligen, efter vad han gjorde i KISS på 70-talet kommer han för alltid vara någon form av hjälte. Så det är kul att han fortfarande håller på och lirar, och jag önskar honom allt gott i livet, även om jag förmodligen aldrig kommer lyssna på denna platta igen. (TP) Foto: Live Nation