Nolltretton 1
nyttPÅFILM FILMBOXEN Lost: Complete collection 36
disc/6 säsonger En av 2000-talets mest omtalade tv-serier är ”Lost” som började visas i Sverige 2006. Serien skapades med tanken att vara en slags mix av filmen ”Cast away” och tv-serien ”Expedition: Robinson”. Tittarna får följa ett antal överlevande från en flygolycka som hamnat på en tropisk ö, och sen börjar det att hända konstiga saker. Serien skapades av J J Abrams, som bland annat har Star Warsoch Mission: FILM Impossible-filmer på sin meritlista. ”Lost” har både vunnit priser och blivit en stor publikfavorit, och skulle sommaren regna bort så vet du vad du kan fördriva tiden med, om du har denna box med alla säsonger. (TP) The Gentlemen V.29 Guy Ritchie slog igenom runt millennieskiftet med coola filmer i en slags Tarantinoanda som ”Snatch” och ”Lock, hop and two smoking barrels”. Sedan började han bredda sig och har både förnyat Sherlock Holmes och gjort barnfilmen ”Aladdin”. Men nu är han tillbaka på mammas gata igen med ”The Gentlemen”, med fina namn som Hugh Grant, Colin Farrell, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey i rollistan. Och ingenting har egentligen hänt på dessa 20 år. Vi får möta en massa gangsters i London som försöker blåsa varandra. Det är häftigt filmat, tuffa dialoger och udda rollfigurer. Det är ett ”smart” manus som tar nya vändningar och det är fulladdat med coola detaljer. Precis som det ska var i Guy Ritchies värld med andra ord. Och det går inte att klaga på underhållningen. Som tittare har man skitkul medans det pågår. Sköna scener staplas på varandra och mellan svordomarna och skojvåldet sitter man och kluckar: visst är han för härlig den där Guy Ritchie. ”The Gentlemen” är en ganska bra film som egentligen bara har ett större fel, nämligen att den kom 2020 och inte för två decennier sedan. Vi har liksom sätt den några gånger förut. (TP) En del av mitt hjärta V.27 Det uppstår ett problem när man försöker upphöja Tomas Ledins ganska platta poptexter till konst, men filmens största problem är att man börjat i fel ända. Det finns en massa populära låtar som inte hänger ihop det minsta utan det måste krystas fram nån form av obekvämt konstruerad berättelse i efterhand. Hur får vi in superhiten ”Sommaren är kort”? Vi låter en gubbe säga att hans enda par skor är trasiga så att han måste gå i ”sandaler av plast” istället. Storyn om storstadstjejen som lägger ner en fabrik, vilket resulterar i att hennes pappa och andra från hennes hemby blir av med jobben skulle faktiskt kunna bli en intressant film, om man inte nödvändigtvis skulle tvinga in en massa orelaterade låtar. Med musikalfilm måste man acceptera vissa knäppheter, men här blir det nästan för knasigt. Hur lyckades exempelvis buktalardockorna leta sig in i manuset? Det finns också tydliga brister i klippning, ljudläggning, regi och repliker. Men det är en film med glatt humör, och även om man rent intellektuellt konstaterar att det är en skräprulle så har man ganska trevligt ändå. Och det finns faktiskt en hel del ljusglimtar i denna ojämna produktion. Snygga dansnummer och enskilda detaljer som sticker ut. Och i scenerna med Jonas Karlsson adderas lite djup till filmens superytliga tingeltangelvärld. (TP) TIPSET The Mule (2018) Clint Eastwood fyllde 90 år förra månaden men är verkligen ”still going strong”. I sin senaste film ”The Mule” spelar han både huvudrollen och står för regin. Och resultatet är riktigt bra. Clintan är måhända ingen regissör som tar ut svängarna, utforskar ny mark och utvecklar filmmediet men han är stabil och levererar alltid hög och jämn kvalitet. Så även här. ”The Mule” är egentligen ingen märkvärdig film, men lyckas ändå beröra genom sitt goda hantverk. Clintan spelar en åldrande man som genom åren valt jobbet före familjen, vilket gjort att han numera har ganska dåliga relationer med sina anhöriga. Han fixar ett välbetalt extraknäck som går ut på att åka runt i USA och leverera knarkpaket, ett perfekt uppdrag - för vem skulle misstänka att en gammal trevlig gubbe skulle hålla på med något illegalt? Det är roligt att se hur den gamla mannen får de förhärdade brottslingarna att slappna av en smula, och i vanlig Clintanordning finns såklart även en viss kritik mot nymoderniteter och ett budskap om gammaldags moral. (TP) The invisible man V.30 Vi har också en franchise, tänkte Universal och bestämde sig för att återuppväcka sina gamla klassiska skräckfigurer från 30-talet. Faktiskt ingen dum idé... tills man fick se resultatet. Mumien som var först ut var en av 2017 års sämsta filmer. Och osynlige mannen blev nåt helt annat än det var tänkt från början. Hur det blir med resten återstår att se. Men jag gillar ”The invisible man”. Den gör en helt ny variant av den klassiska historien och twistar till det på ett sätt som känns nyskapande och fräscht. I denna version ligger fokus på Elisabeth Moss rollfigur, en kvinna som flyr från en kontrollerande och våldsam psykopat. När mannen begår självmord strax efteråt kan hon äntligen pusta ut, tills det plötsligt börjar hända mystiska saker runt henne. Som ni redan listat ut är det mannen som har uppfunnit ett sätt att bli osynlig, som fejkat sin egen död och nu ska terrorisera sitt ex och hennes omgivning. Framförallt den första halvan är riktigt spännande, och jag gillar vinkeln som denna film tar på osynlighetsgrejen. Ja, filmen har en hel del logiska fallgropar, men som i de flesta rysare får man helt enkelt bortse från dem för att helt kunna uppskatta filmen. (TP) Breaking Surface V.25 Vi är inte bortskämda med bra thrillers inom svensk film, och särskilt inte på senare år då det känts som att politiska överväganden vägt tyngre än kvalitet. Därför är det befriande med en film som ”Breaking surface” som bara går in och levererar, Inget trams, inget jidder. Bara ett bra hantverk från början till slut. Regissör och manusförfattaren Joachim Hedén, som gjort ”10.000 timmar” tidigare, gör inget jätteunikt utan berättar bara en rak och enkel historia på ett effektivt sätt. Två systrar (Moa Gammel och Madeleine Martin) är och vinterdyker i de norska fjordarna när det sker en olycka och den ena systern fastnar 33 meter under vattenytan. Det blir en kamp mot klockan för att rädda henne, och systrarna får uppbåda all sin uppfinningsrikedom för att lösa alla de problem som hopar sig. Spännande och känslosamt. Enkelt men smart berättad och riktigt bra utfört. Två inledande spänningsscener sätter tonen direkt, och Hedén lyckas hålla i det ända fram till slutet. Och sen har vi ju inte minst den norska naturen med berg och fjordar som utgör en storslagen fond. Den ger ”Breaking surface” ett extra lyft och gör detta till en internationellt gångbar film. (TP) KLASSIKERN Brüno (2009) Sasha Baron Cohen var utan tvekan 00-talets största komiker och provokatör. Efter Ali G och Borat lanserade han sitt tredje alter ego – det österrikiska überhomot Brüno. Efter att ha fått sparken från sitt modeprogram ”Funkyzeit” drar han till USA för att få sin revansch och bli världsberömd. Till sin hjälp har han assistenten Lutz som spelas av svenska Gustav Hammarsten. Sen startar vansinnet. Brüno visar vilken sjuk värld vi lever i med anusblekning, föräldrar som kan tänka sig att fettsuga sina småbarn och ultimate fightinggalor med hyllandet av heterosexualitet som tema. När Brüno utför fellatio på spöket av en Milli Vanilli-medlem är det bara en av många absurda scener som framkallar skrattkramper. (TP) NOLLTRETTON 83