Omtanke 1
GÄSTKRÖNIKA Empati betyder inte att vi känner sam
ma sak ”Vad gjorde du igår när jag ringde och skällde ut dig”, sa kvinnan när jag svarade i telefonen. Jag hade tvekat att svara när jag såg att det var just hon som ringde. Samtalet kvällen innan hade varit ganska tufft och hennes ton hade varit ett test för mina nyligt inhämtade kommunikationskunskaper. Även om det hade avslutats med kontakt visste jag inte säkert om jag skulle orka försöka igen ifall hon skulle skrika på mig igen. Men eftersom jag hade föresatt mig att träna på att bemöta människor på ett sätt jag just hade lärt mig på en utbildning i NVC - Nonviolent Communication, tog jag ett djupt andetag och svarade. ”Vad det nu än var du gjorde, så vill jag lära mig det” var det första hon sa. ”Jag var så arg och lade över allt ansvar på dig men du bara fortsatte lyssna. Och när jag vaknade i morse insåg jag att jag aldrig kollade hur du kände dig i slutet av samtalet.” DET VAR OERHÖRT INSPIRERANDE att få den här responsen och att det hade gått att vända situationen så att avstånd blev till kontakt. Och vad var det då jag gjorde? Jag försökte lyssna med empati som man kallar det i Nonviolent Communication. Förenklat kan det beskrivas som att jag försöker sätta mig in i vad den andra känner och behöver. Men går det att lära sig att lyssna med empati, blir det då inte bara en metod? Går det verkligen att lära sig medkänsla undrar många? Jag tror inte empati kan läras ut. Empati är inget man upplever bara för att man har lärt sig att det är rätt sätt att bemöta någon. Empati är inget som kan tvingas fram eller som någon känner för att man belönar eller berömmer dem för det. Men det går att lära sig kommunicera och lyssna på sätt som gör det lättare 54 | www.ssil.se att uppleva empati. Både för mig och den jag lyssnar på. När man fokuserar på vissa aspekter av mänsklig kontakt blir det lättare att agera och kommunicera på ett mer empatiskt sätt. Och när jag kommunicerar vad jag känner och behöver, snarare än vad jag tänker är fel med den andra, underlättar jag också för att den andra ska uppleva empati med det. Det handlar främst om att lära sig hitta den gemensamma nämnaren för oss båda. Där vi är lika, där jag kan känna igen mig i dig. När jag känner igen mig, uppstår medkänsla. Och därför är det värdefullt att kunna rikta blicken mot det ställe där vi är lika; mot våra gemensamma behov. När jag känner igen den smärta du känner när dina behov av respekt, gemenskap eller mening inte är tillgodosedda så kan jag uppleva empati, även om jag inte tycker om dig eller något du har gjort. Jag behöver inte ha samma upplevelse som dig för att förstå dig men jag behöver komma ihåg hur det är att vara människa men mänskliga behov. Att lyssna med empati är något annat än att sympatisera, hålla med, tycka synd om. Att lyssna med empati betyder inte att jag undviker att sätta gränser. Jag kan försöka förstå hur det kommer sig att du agerar som du gör (även om ditt försök att tillgodose behov blev kostsamma för någon annan eller dig själv) utan att jag behöver gå med på något du ber mig om. Människor i vårdande yrken vill ofta så otroligt väl och istället för att lyssna med empati går vi över till sympati. När vi gör det riskerar vi att ta över ansvar som inte är vårt och att själva bli utmattade eller till och med utbrända. Gränsen mellan de två är hårfin, men om människor ska orka arbeta på ett humant sätt i framtidens vård är den gränsen otroligt viktig att känna till. Den goda nyheten är att det finns flera sätt att öva upp vår förmåga att göra det. ● Liv Larsson Medlare och författare bland annat till boken Kontakt, Nonviolent Communication och empati i socialt arbete och vård, som kom ut på Friare Liv tidigare i år. Medförfattare till boken var Mahina Chipumbu Havelius. www.friareliv.se »Människor i vårdande yrken vill ofta så otroligt väl och istället för att lyssna med empati går vi över till sympati. När vi gör det riskerar vi att ta över ansvar som inte är vårt och att själva bli utmattade eller till och med utbrända.«