Kingsize 1
Intervju: Mander Austin Maloney / Malkolm Landréu
s Per Englund MANDER Du kanske inte känner till Martin Anders namn, men du känner definitivt till hans arbete. Som MANDER har hans illustrationer prytt skateboards, konserter, affischer och skivaffärer i Stockholm och andra städer runtom i världen. Han började i Stockholms skate- och graffitiscen under sent 80- och 90-tal och har sedan dess gjort design för skateboards, turnéaffischer och skivomslag för artister som KRS One, Håkan Hellström och Ison & Fille. Nu är han aktuell med en bok. ”OUFF!” är en samling av MANDERs bästa verk och vi träffade upp honom för att prata om den och hans karriär hittills. Hur blev du intresserad av illustration när du växte upp? – Jag växte liksom in i det. Jag har alltid varit intresserad av konst och att rita. Min pappa var illustratör, så jag visste att man kan ha det som jobb. Du har pratat om att vara omgiven av serier som barn. Tror du att de influerade din stil? – Absolut, du kan se spår av alla serier jag läste som barn i mitt arbete. 76 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 3 2018 Mander började skatea och intressera sig för graffiti i mitten av 80-talet, när den andra vågen av skateboarding slog och den första vågen av graffiti kom till Sverige. Men han själv började inte måla förrän tidigt 90-tal. Hur var det att vara en del av graffiti- och skateboard communityt i Sverige under tidigt 90-tal, då nolltolerans-policyn fanns? – Under tidigt 90-tal dog den färgstarka skatescenen från 80-talet ut, med ”vert ramps” och rockstjärneproffs, och banade väg för den nya, mer tekniska skatescenen. Yngre proffs med snorkig attityd och helt nya tricks intog scenen. Nya företag med en ”fuck you”-attityd och helt ny estetik tog över marknaden från skatemogulerna. Den nya skatescenen handlade inte om publikfrieri, den var för skateare av skateare. Populariteten dog ut tills det bara var några av oss kvar. I Stockholm var vi en tight grupp på ungefär 30 personer som under några år skateade i garage och resterna av 80-talets skateparker. Runt 95-96 hade den fula stilen från 90-talets skateboarding och dess mode blivit så polerat att det fångade allmänhetens intresse igen och började växa. Skateparker byggdes, företagen blomstrade och skateare blev kändisar. Nu är det större än någonsin. – Graffitiscenen i Sverige gick igenom ungefär samma förändring. På 80-talet var stora, färgstarka, komplexa wild-style målningar normen. Men på grund av nolltoleransen behövde målarna vara snabbare. Att den nya generationen hade en annan smak än sina föregångare spelade nog också in. Nya stilar och bokstavsformer började dyka upp. Lättare konstruerade, nästan ironiska tolkningar av klassiska graffitistilar blev normen. Det tidiga 90-talet handlade om experimentering. Under det sena 90-talet var experimentet redo att bli stort igen. Graffiti och gatukonst blev populärt, graffitibutiker öppnade och de lagliga väggarna var fullt med människor. – Jag har alltid varit mer intresserad av estetiken och den sociala aspekten av graffiti, så nolltoleransen påverkade mig inte så mycket även om det sög att ikoniska målningar togs bort och konstshower utsattes för räder. Ja, det hände. Självklart var det trist när de lagliga ställena att måla stängdes ner, men vi hittade nya ställen där man kunde måla i dagsljus, hänga och festa. Du gick sedan vidare och började arbeta med affischkonst. Håller du med om att steget mellan graffiti och affischkonst inte är så stort? De är båda en typ av gatukonst som hänger på att fånga uppmärksamheten hos passerande. – Ja, det finns många likheter. Att ha en bakgrund inom graffiti och ett intresse för komposition och bokstavsform har definitivt hjälpt mig i mitt arbete med affischer. Drivkraften av att man vill att folk ska se ens arbete är precis samma. Jag får samma kick av att se mina affischer eller designer runt om i staden som jag får av att se min målning på en vägg. Både skate och graffiti har en naturlig koppling till hiphopkulturen, som i sin tur är en central del av dina verk. När och hur blev du introducerad för hiphopkulturen? – Det allra första jag fastnade för var nog när dom visade videon till Run-DMCs ”Walk This Way” på något ungdomsprogram på SVT när den var ny. Genom det hittade jag Beastie Boys, Public Enemy och LL Cool J. Men blev inte helt såld förrän i början av 90-talet när jag fick två kassetter av min kompis Kalle Axelman. En med Ultramagnetic MCs och Hi-Jack och en med Das EFX och Gangstarr. Jag får samma kick av att se mina affischer eller designer runt om i staden som jag får av att se min målning på en vägg. WWW.KINGSIZEMAG.SE