Kingsize 1
Musik: Recensioner utländska album Lil Wayne – ”T
ha Carter V” Tory Lanez – ”Love Me Now” Kalla det inte en comeback. Så brukar det låta, men det är svårt att kalla en sådan här styrkeuppvisning något annat. Lil Wayne är tillbaka i helt egen kontroll och bättre än på många år. Trots den gigantiska låtlistan är det mer brett än ojämnt – Weezy har mycket att säga, och han gör det på alla möjliga sätt. Det terapeutiskt glödande textskrivandet är i fokus, vare sig det gäller radiohits, klubbspår, introspektiva utläggningar eller kärlekslåtar. Allra längst fram är livsglädjen, och Lil Wayne känns uppriktigt tacksam över att äntligen kunna få ge ut ett av 2010-talets mest efterlängtade album. Med resultatet i hand var det en väl värd väntan. Bästa låt: Hälften av albumets låtar är i toppklass: ”Mona Lisa”, ”Let It Fly” och ”Used 2” för att nämna några. Men ”Open Letter” träffar rakt i känslonerverna med sin öppenhet. Bästa produktion: 808-Ray och Cool & Dre-producerade ”Demon” är precis lagom laid back – en perfekt matta för Lil Wayne att göra lite vad han vill över. Bästa gäst: Kendrick Lamars litterärt lysande vers fulländar historieberättandet på ”Mona Lisa”. Bästa rader: “The object in the mirror is more near than it appears, oh shit/ And sometimes I fear who in the mirror, that n*gga weird/ He done died so many times but still here/ Why am I here?” (“Open Letter”) / Niklas Kallin Thander Tory håller det enkelt på ”Love Me Now” – här finns välkända ämnen, förutsägbara flow, lätt trappiga standardbeats, och en gästlista med artister i ropet. Det gör också att varje låt vandrar farligt nära ”Uncanny Valley” – de påminner om något annat, men oklart vad. Längs den utstakade vägen visar Tory dock prov på arbetsmoral. Rösten läggs i högsta växeln och pressas till bristningsgränsen. Trots att melodier och refränger är i centrum lyfter de aldrig, och i kombination med det massiva användandet av röstförvrängning blir det snabbt tröttsamt. Bästa låt: ”You Thought Wrong” lyckas vara en ren poplåt – inget mer eller mindre. Bästa produktion: ”KJM” sticker knappast ut i andra sammanhang, men pianoloopen har i alla fall karaktär. Bästa gäst: Bryson Tiller visar att man kan det lugnt och samtidigt fånga öron på ”Keep in Touch”. Bästa rader: Trippie Redds ”Got Milk?”-referens går utanför albumets box: ”Got me feeling like Steve Nash/ With a milk mustache, damn, I’m MVP/” Future & Juice WRLD – ”WRLD ON DRUGS” Tradig drogromantik och nya variationer på samma gamla rader. Future bjuder på viss gnista, men det mesta är lättsmält. Delvis beror det på att sångrapparen Juice WRLD stilmässigt är en kombination av hitlisteplågorna Post Malone, Lil Uzi Vert och XXXTentacion (och en nypa Chief Keef). Framförallt beror det på att varje spår låter som det förra. Rent matematiskt sett kan Juice WRLD och Future skapa ett mästerverk om de får oändlig tid – synd bara att vi får ta del av vad som hände på vägen dit. Bästa låt: Dissonans och kreativa ordspyor är Futures bästa grenar och får sällskap av likasinnade Young Thug på ”Red Bentley”. Bästa produktion: Skramlande ”Red Bentley” passar i höstmörkret, med dov bas och skeva speldosor. Bästa gäst: Nicki Minajs vers på ”Transformers” klämmer in Megatron, Milli Vanilli och Jeffrey Dahmer. Bästa rader: Ett Nicki-exempel: ”Four albums in, pull a milli for a show/ While these bitches is serving Milli Vanilli on the low/” / Niklas Kallin Thander / Niklas Kallin Thander Action Bronson – ”White Bronco” Swizz Beatz – ”POISON” När Bronsolini släppts fri från storbolagens klor och gått independent kokar han ihop ett väl beprövat framgångsrecept; finurligt råa bars över vibbigt souliga beats från en pålitlig skara producenter. Trots att matlagningsprogram och andra aktiviteter lär stjäla en hel del tid från rimblocket visar Queens-rapparen upp humor och känsla, även om jag saknar den yppersta skärpan textmässigt. Turligt nog kryddar Meyhem Lauren och Big Body Bes upp med välbehövliga bars där Bronson ibland tappar tråden. Denna skiva är långt ifrån anpassad till massorna och radioskvalet och plockar självfallet poäng hos den trogna lyssnarskaran. Bästa låt: Sessionskänslan på ”Brutal” med radarpartnern Meyhem Lauren inspirerar. Bästa produktion: Buffalo-representanten Daringer står ut från mängden på titelspåret. Bästa gäst: A$AP Rocky. Alltid intressant att höra Harlemikonen kicka på mer konventionella beats. Bästa rader: “I’m glad I never used cocaine, ’cause I would be an addict/Running ’round town ass naked, chase rabbit/They found me face down at the Great Lake Tavern.” (“Brutal”) / Tobias Carlsson 88 KINGSIZE MAGAZINE | NR 4, 2018 På ena sidan: filmiska, briljant producerade låtar som ”Echo” och ”Cold Blooded”. På andra sidan: ostrukturerade och meningslösa spår som ”SWIZZMONTANA”. Det är lite svårt att förstå varför det blir så här, eftersom Swizz själv står för både briljans och övertramp. Upphovsmannen adlibbar och tröttrappar sönder en rakt igenom välproducerad platta, med en spännande samling artister. Med rappare som Nas och Pusha-T ska Swizz inte behöva göra något annat än att sätta scenen. Tyvärr väljer han att lägga sig i alltför ofta. Bästa låt: Om vi bortser från Swizz onödiga intro är bluesigt rökiga ”Echo” en riktig fullträff. Bästa produktion: Cello-plocket på avskalade ”Cold Blooded” ger extra dramatik åt Pusha-T:s djupa rader. Bästa gäst: Nas berättande på ”Echo” om uppväxten i Queens framkallar färgstarka bilder. Bästa rader: Pusha-T tar sig an ämnet splittrade familjer på ”Cold Blooded”: ”You wonder why these kids of the ‘90s crazy?/ Broken black homes is the modern slavery/” Masta Ace & Marco Polo – ”A Breukelen Story” Legendariske Masta Ace och den BK-baserade kanadensaren Marco Polo ska möter höga förväntningar efter klassikersamarbetet ”Nostalgia” hela elva år bakåt i tiden. Även om det är en fullmatad boombap-platta med till synes alla ingredienser för en klassiker, så visar det sig vara svårt att toppa när mycket vatten runnit under Brooklyn Bridge sedan sist. Det finns flera guldkorn men skivan lider ibland av Ace typiska urval av monotona och tillintetsägande beats. Textmässigt knåpar Ace rim med sedvanlig precision, där han speglar historier och hymner om stadsdelen vi alla hyser ömsesidig kärlek för. Bästa låt: Med sällskap av EMC-kollegorna blir det som bäst på ”Three”. Bästa produktion: På inledande ”Kings” känner vi igen Marco Polos fylliga ljudbild och snygga trummor. Bästa gäst: Elzhis galna rimscheman går aldrig att bortse från, på ”Corporal Punishment”. Bästa rader: “Welcome to my city, man / To the streets where the late great Biggie ran And damn near everyone’s a Biggie fan /That’s ‘cause we support our own…” (“Brooklyn”) / Niklas Kallin Thander / Tobias Carlsson WWW.KINGSIZEMAG.SE