Nordens Tidning 1
Medan vissa vill ut vill andra desperat in. Det finns många sätt att se på den Europeiska Unionen som växer fram och breder ut sig, särskilt ur ett nordiskt perspektiv. Att Europa ändå har en framtid med Norden och Norden har en framtid med Europa står klart. Genom ökat utbyte mellan våra båda regioner som smälter samman i vår värld i dag allt mer, har vi endast allt att vinna. Detta är särskilt tydligt när man ser på EU:s östliga partnerskap, även kallat Östsamarbetet. Dessvärre saknar Norden ett eget tydligt Östsamarbete, och det är beklagligt. TEXT: CARL-MIKAEL A. TEGLUND OCH ANASTASIIA KOVALEVSKA tt deltaga i en pro-europeisk demonstration på Maidantorget i Kiev, Ukraina, och tala med människorna där, torde få även den mest unionkritiske norrman att bli mer ödmjuk i sin hållning till EU. Det är svårt att förstå det hopp som Europa innebär för vissa människor i Europas utkanter. Av länderna i öst som nu letar sig mot väst och nord är det särskilt Estland som sticker ut och definierar sig självt som nordiskt. Här är det Norden som för många varit hoppet. Under den sovjetryska imperialismens dagar var Estland det enda underkuvade landet som hade tillgång till västerländsk media; och det fick de från Finland. Och vid västra Estlands kuster lever minnet efter estlandssvenskarna ännu kvar, och bidrar till att esterna känner frändskap och identifierar sig med Sverige, Finland - och Norden. Det bör de göra, och det bör vi som är aktiva inom det nordiska uppmuntra. Här bör vi vara självkritiska och måste bli bättre. Men det är inte enbart Estland som delar med oss sin historia och har goda anledningar till att se mot Norden. Norden har en lång gemensam historia med det nordöstra Europa, både genom fred och krig. Som tidigare nämnt fanns det täta kontakter mellan det fria Finland och det sovjetockuperade Estland. Längre tillbaka i historien, i juni 1561, övertog Sverige staden Reval, nuvarande Tallinn. Detta innebar samtidigt början på Sveriges stormaktstid. Innan det hade den danska flaggan Dannebrog fallit ned från himlen under slaget vid Lyndanie i Estland 1209, om man nu ska tro på dansk nationalmytologi. Men även långt tidigare än detta gled vikingar från vad som nu är Sverige fram över floden Dnipro genom Ukraina. Kiev var nämligen från 800-talet till 1200-talet centrum för en furstestat kallat Kiev Rus- imperiet, från vilken både dagens Ukraina och Vitryssland härstammar. Banden till Skandinavien var inledningsvis mycket starka och grundarna hade svenskt ursprung. Valdemar I av Kiev talade av allt att döma en form av fornnordiska när han tog kristet dop år 988 och lade grunden för den ortodoxa kyrkan i öst. Och även fortsättningsvis gifte sig även hans son Jaroslav I av Kiev med den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. Varför är allt detta då relevant för oss i dag; både i öst och i nord? Genom allt större hot utifrån från mäktiga grannar binds vi samman alltmer såväl politiskt som folkligt och detta underlättas genom våra historiska gemensamma nämnare. Östs sak är vår, helt enkelt! Även ekonomiskt är det av stor vikt att knyta starkare band till öst. I Baltikum är bankväsendet i stort sett helsvenskt och det finns tätt samarbete mellan Norge och Ukraina när det kommer till olja och gassektorn. ”Stå aldrig still!”, menar ju den tidigare moderate organisationsninjan Per Schlingman och det stämmer nog. Hur kan Norden någonsin bli relevant aktör på den internationella arenan och inte bara en kaffeklubb för inbördes beundran om Norden stillasittandes ser på när gamla vänner går i blindo? Ett Norden som aldrig är berett att omdefiniera sig är inte bara dåligt för öst utan även för nord. Vi behöver ett Norden som vågar hjälpa länderna som ingår i EU:s östliga partnerskap att hitta rätt i sin västliga färdriktning och utmana aktivt deras gamla strukturer. Detta gör vi med vårt tydliga alternativ för öst; ”the Nordic Way”. Vi skall inte säga att andra länder rakt av skall kopiera hela den nordiska modellen. Men antagligen är den nordiska vägen den bästa vägen att vandra för att komma västerut för många av dessa länder. Hur har vi nått dit vi är i dag? Var skall man börja någonstans? Här har Norden ett ansvar - både ett historiskt och ett nutida - och då får man inte svika att ta en gammal vän i handen och leda honom i rätt riktning. På grundval av gemensamma intressen och gemensam historia samt geografisk närhet är det naturligt för de nordiska länderna och de aktuella länderna för Östsamarbetet att sträva efter att tillsammans möta dagens internationella utmaningar, såväl i vårt närområde som i Europa och globalt, i en anda av tydligare gemensamt utbyte och solidaritet. Inom det nordiska samarbetet, liksom inom europasamarbetet, klagas ofta på ett demokratiskt underskott. Kontakterna mellan medborgarna och de styrande organen måste förbättras för att ge de stora samarbetsprojekten folklig legitimitet. Inom Norden kan känslan av samhörighet och viljan till större engagemang i nordiska frågor ökas genom ett tydligare folkligt mandat till parlamentarikerna i Nordiska rådet. Jag föreslår därför att den nuvarande indirekta valproceduren ändras till direktval med personvalsinslag för de nordiska parlamentarikerna. Både partiernas och väljarnas intresse och engagemang skulle därigenom lyftas till en ny nivå. Valet av parlamentariker till Nordiska Rådet bör äga rum på samma dag som valet till EU-parlamentet och i länder utanför EU i samband med riksdagsval. Mandatperioden bör vara fyra år. Nomineringarna av parlamentarikerna bör ske av respektive lands riksdagspartier. CARL-EDVARD EDVARDSSON nordens tidning nr 1 | 2014 7