Nolltretton 1
Cigarettes After Sex X´s Då och då kommer det ban
d som man verkligen undrar hur dom lyckats skapa sig så stor framgång. Texastrion ”Cigarettes After Sex” med sångaren och låtskrivaren Greg Gonzalez vid rodret hör onekligen dit. Musiken är lågmäld och sången nästan viskas fram. Det här borde inte ha någon chans att nå någon större publik. Idag har dom över 20 miljoner lyssnare i månaden. När en låt och ett band blir viral på nätet så kan det bli så här, himla kul tycker jag och säkert också himla kul för gubbarna i bandet som startade det hela som ett litet projekt. Nåväl, är det här så bra som många tycks tycka? Ja, faktiskt! Greg Gonzales skriver riktigt bra låtar och med sin säregna sång och mörka musik fångar han ens uppmärksamhet, inte direkt… men ju mer man lyssnar ju skönare blir det. Nu efter att lyssnat gång på gång så är jag helt fast. Ingen låt sticker egentligen ut, men ”Tejano Blue” och ”Dark Vacay” tillhör två av favoriterna. ”Cigarettes After Sex” krånglar inte till det på sitt tredje album. Arrangemangen är enkla och snyggt framförda! Texterna handlar om något så enkelt som åtrå, relationer och kärlek. Ja, varför krångla till det liksom! (JL) Tomas Ledin Viker inte ner mig än Bon Jovi Forever Det känns ändå tryggt att Tomas Ledin släpper en ny skiva mitt under sommaren, som låter som känslan av svenska sommarkvällar och som heter “Viker inte ner mig än”. Hur mycket vi än går och småretar oss på Sandvikensonen, på hans platta texter, hans typiska sångstil och på hans bredbenta Rocktågsrock så ska han finnas där på sommaren, så är det bara. Det är han och Gessle. Och om skivtiteln talar sanning så tänker han köra på ett tag till. Bra, för vad skulle vi annars ta oss till? Han är trots allt en bit över 70, och nådde väl sin artistiska höjdpunkt på 90-talet, så ingen skulle väl kunna invända om han valde att trappa ner karriären. Men vad ska vi då lyssna på i segelbåten, på grillkvällarna och i sommarstugan? Titelspåret är förresten skivans starkaste låt. Men det finns några stycken till som utan problem skulle kunna platsa i konserternas setlist, det här är faktiskt en ganska bra Ledinskiva. Mycket av materialet låter väldigt Ledinskt, på ett nästan generiskt sätt, så fansen kan vara lugna. De får exakt det de vill ha. “Tillfälligheternas spel”, fast 2024, skulle man kunna säga. Tryggt var ordet, och det är precis så vi vill ha vår Ledin. (TP) Bon Jovi måste nog räknas som något av det bästa med 80-talet. Stora frisyrer i motljus, jeans med hål vid knäna, skinnjacka med fransar. Dunder-vråla-med-hits som “Livin´ on a prayer”, “You give love a bad namne” och “Bad medicine”, som var tillräckligt rockiga för att de tuffa killarna skulle gilla vad de hörde men också så trallvänliga att musiken kunde uppskattas av den kvinnliga publiken. New Jersey-bandet återuppfann sig 1992 med “Keep the faith” och har hängt i sen dess, inte minst med draghjälp av Max Martin-skrivna hiten “It´s my life” 2000. Efter det har väl i ärlighetens namn musiken inte varit särskilt spännande, utan de sista tjugo åren har Bon Jovi mest varit ett vuxenrockband i mittfåran. Härliga grabbar, trevlig musik, men skivorna har varit väldigt lättglömda. Samma sak med “Forever”. För gamla fans som fortsatt följa bandet genom åren kan det säkert vara mysigt att stå och lyssna på “Forever” medan man gör i ordning fredagstacosen, men det är nog få av skivans låtar som publiken kommer att ropa efter på konserterna. Men jag klagar inte, jag är glad att Bon Jovi fortfarande finns där ute, turnerar och spelar in skivor. Att plattorna inte är särskilt spännande spelar mindre roll. (TP) Eminem The death of Slim Shady (Coup de Grâce) När Eminem dök upp i slutet av 90-talet tillförde han verkligen nåt nytt till hiphopen. Han var vit i en genre som annars dominerades av svarta, och hade en egen stil där musiken ofta var leksaksplojig med mörka texter som beskrev hans svåra uppväxt, om än med en rejäl dos humor. Och så rappade han bättre än de flesta. Att han var en vit rappare gjorde att han lockade en delvis ny publik till hip hopen, vilket också gjorde att han skrämde slag på det präktiga medelklassamerika. Den riktiga debuten kom 1999 med ”The Slim Shady LP” som bland annat innehöll låten ”My name is” och plattan vann också en Grammy för Bästa Rapalbum. Storhetstiden ligger sisådär 20 år tillbaka, men det har hela tiden kommit nya plattor, den senaste för fyra år sedan. Nu verkar det som att Detroitrapparen ska begrava sitt mörka alter ego Slim Shady. Det sker med en ganska typisk Eminemplatta där den tajta och lekfulla rappen, de dystra beatsen och de finurliga formuleringarna är på plats. Det svingas hejvilt åt alla möjliga håll, från Christopher Reeve och Kardashians till wokekultur och diverse andra artister. Få låtar sticker ut men singeln ”Houdini”, byggd på Steve Miller Bands gamla hit ”Abracadabra” har ett skönt sväng och “Guilty conscience 2” där Slim Shady och Marshall Mathers grälar är kul. (TP) NOLLTRETTON 39 Foto: Ebru Yildiz