NG Sthlm 1
Film LINA MARIA MANNHEIMER: ”DET FINNS HIERARKIER
FÖR VARELSER I VÅRA STÄDER” Regissören bakom Ceremonin och Parning är tillbaka med en kortfilmsdokumentär. Man med duvor följer en sällsam person i Marais och hans bevingade vänner. TEXT: KASIA SYTY FÖR DRYGT FEM år sedan hade Lina Maria Mannheimers dokumentär Ceremonin om den franska dominatrixen och författaren Catherine Robbe-Grillet premiär. Men de flesta känner kanske mest till hennes andra långfilmsprojekt Parning, som kretsade kring två unga svenska 90-talisters internetdejtande. I DEN 14 minuter långa filmen Man med duvor som invigde årets Tempo dokumentärfestival följer Lina Maria Mannheimer en man i Pariskvarteret Marais som dagligen – trots många invånares protester – matar och tar hand om stadens mest avskydda fåglar. Jag ringer regissören för att prata om filmen och de teman den berör: ömhet, äckel och hängivenhet. Hur hittade du duvmannen? – Jag var i Paris för att filma Ceremonin och kvällen innan jag skulle börja göra regelbundna intervjuer med Catherine var hon ute och fastnade med klacken i en barstol, trillade och bröt höften. Hon blev jättedålig som äldre människor kan bli av en sådan skada. Så började en lång väntan på att Catherine skulle tillfriskna, och då promenerade jag mycket om dagarna. En dag bakom Centre Pompidou såg jag plötsligt en man med en duva i famnen. Det såg ut som att han opererade på duvans fot och det blödde ymnigt. Det verkade göra väldigt ont men duvan var alldeles lugn i hans famn. Mannen var kutryggig och såg fysiskt medtagen ut av livet. Trots det var han så oerhört flink i sitt arbete och ett intensivt och väldigt vackert samspel uppstod de två emellan. Det drabbade mig att se poesin i den äldre hemlöse mannens omsorg om den här duvan och dess välmående. 70 NÖJESGUIDEN | NR 3, 2021 Hur fick du förtroendet att få följa honom med din kamera? – Först tyckte jag att det var väldigt svårt att närma mig Giuseppe. Mycket på grund av att han var hemlös. Så det blev lite att jag stalkade honom. En dag stod jag vid ett gathörn och det kom fram en turist och frågade om vägen, Och jag sa: vänta lite jag ska fråga den här mannen. Han är så kutryggig att man inte ser hans ögon, men när jag började prata med honom vek han upp blicken och jag såg de här väldigt klara rena grönmelerade ögonen och den helt friska blicken. Vad är hans historia? – Han är från Kalabrien i Italien och kom till Paris som ung för att arbeta. Han gifte sig, skaffade tre barn och har bott i Marais i hela sitt liv. Han har alltid varit väldigt sportig och tyckt mycket om att spela fotboll och röra på sig. Han jobbade som servitör i väldigt många år, men fick problem med ryggen, blev förtidspensionerad. Efter det skilde han sig och flyttade till en lägenhet som ligger precis framför Centre Pompidou, ensam, och han började intressera sig för duvorna, han såg hur de låg utan huvuden på gatorna, påkörda eller attackerade av råttorna. Han började så smått att ge dem lite mat och vatten. Det gjorde att han fick problem med omgivningen vilket trappades upp till att han blev vräkt – olagligt hävdar han. Omvårdnaden av duvorna upplever jag som en slags daglig motståndsakt. Vad är det som provocerar folk så mycket? – Om man börjar med själva duvorna så kallas de för flygande råttor. Vi har en tendens att dela in djur utifrån värde, somliga värderas högt och andra lågt. Hur de hierarkierna ser ut varierar inte sällan genom tid och mellan kulturer. Duvor är intressanta eftersom de är oerhört hyllade för sina många goda egenskaper, de ansågs som modiga krigshjältar under andra världskriget, duvan kan flyga långt, snabbt, med stor precision och de uppfattas som väldigt trofasta. Det sägs att duvan var ett av de första djuren människan domesticerade. Å ena sidan representerar den upphöjda saker som fred eller guds ande, å andra sidan lever duvan i städer av det som människor lämnar efter sig. De anses som smutsiga och smittospridande. Vi djur har olika gränser för när vi slutar acceptera andra arters närvaro, då närvaron börjar uppfattas som hotfull och vi upplever att vi behöver slå vakt om vårt territorium. DET SER MAN tydligt i det Youtube-klipp som är med i filmen. Grannar uppfattar att duvornas närvaro drar ner värdet på fastigheterna i området, de tror att råttorna dras till maten Giuseppe ger. Någon har sprejat ”råtta” på hans bil. Kastat avföring på bilen, klistrat upp döda duvor på vindrutan, han har haft inbrott i bilen, folk slår sönder den och skär i däcken. Han har blivit slagen och påhoppad flera gånger. – Det som Youtube-klippet visar, det fångar situationen väl. Både det hat som Giuseppe rör upp hos en del, och starka känslor av sympati hos andra. Han betraktas som en pestråtta och ett helgon. I matningsceremonierna försökte jag fånga både det magiska och störande. Det finns något överväldigande, otäckt och Hitchcockskt hotfullt i massan av alla dessa flaxande kroppar. Men också en stor skönhet i hundratals fåglar som stundtals rör sig som en och Giuseppes närvaro, precision och kunskap i varje gest. Där finns en dialektik mellan skönhet och äckel, ömhet och motstånd.