Golf - Den stora sporten 1
BASTA GOLFMINNET 105 FUNKTIONÄREN OCH PRESSCHEFEN
Forsgårdens Golfklubb den 29 juli 1993. Första speldagen i Scandinavian Masters. Det finns två personer som bevittnar det som sker på tolfte greenen denna tidiga och vackra torsdagsmorgon när de första bollarna, som startat på tian, passerar. Funktionären och jag. Vi kan båda glädjas åt att solen kommit till Kungsbacka efter allt regnande och vi är lyckligt omedvetna om vilket busväder som ska drabba oss senare i veckan. Funktionären, en gentleman i övre medelåldern, sitter på en campingstol intill greenen med termosflaska och tystnadsskylt inom bekvämt räckhåll. Han ser laddad ut. På en väl tilltagen läktare, allra högst upp, ett femtiotal meter från greenen och med programbladet som skydd mot den låga morgonsolen, sitter jag. Min uppgift under tävlingen är presschefens. Jag har sökt mig ut till tolvan för att se hur proffsen väljer att attackera det nykonstruerade hålet, en kort par fyra nerför med vatten runt greenen. Spelar de järnklubbor från tee eller vågar de satsa med drivern? När de för mig okända spelarna i första bollen — daggpatrullen — förbereder sina puttar agerar Funktionären precis som han blivit tillsagd. Han reser sig i stram givakt och lyfter med rak högerarm sin tystnadsskylt högt och reglementsenligt. Det ser ganska lustigt ut eftersom de enda varelser inom synhåll är spelarna, deras caddies, fåglarna — och jag. Funktionärens påbud måste alltså vara riktat mot mig och jag känner mig med ens betydelsefull. När spelarna hålat ut sätter sig Funktionären på sin stol och häller förnöjt upp kaffe ur termosen. Debuten klarades med glans. Andra bollen kommer, samma procedur. Perfekt kroppsställning, perfekt lyft. Det gick bra nu också. Ännu en kaffeslurk. JÖRGEN OHLSON Golfjournalist Presschef Scand. Masters 1991-1999 Jag småler för mig själv samtidigt som jag känner djup respekt för Funktionären. Jag vet att han ställer upp frivilligt under sin semester för en pikétröja och en lunchbiljett. Jag vet också att det utan Funktionärens, och hans hundratals kollegers, insats inte skulle gå att genomföra tävlingen. Nästa boll passerar. Fortfarande är det anonyma spelare med noll åskådare i följe och sketchen upprepas. Jag börjar misstänka att Funktionären tränat hemma under veckan eftersom han lyfter skylten med samma auktoritära precision varje gång.Men när trebollen lämnat greenen tar Funktionären inte någon ny kaffetår. I stället vänder han sig mot läktaren, pekar med tystnadsskylten mot mig och ropar med myndig stämma: — Du däruppe! Du får sluta vifta med den där tidningen, för du ska veta att dom här grabbarna är j-ä-v-l-i-g-t känsliga! När jag lämnar min läktarplats och återvänder till presstältet har jag fått två klara besked. Ideellt arbetande svenska golffunktionärer tar fullt ansvar för de uppgifter de fått sig tilldelade och de flesta spelare slår ut med järnklubba på Forsgårdens tolfte hål.