Golf - Den stora sporten 1
52 BANSKÖTSEL UNDER 100 AR BANSKÖTSEL DÅ OCH NU -
SKILDA VÄRLDAR Om den utrustning vi använder för att spela golf utvecklats snabbt så är den tekniska revolutionen ännu tydligare på ett annat område, hur vi sköter våra golfbanor. Ett område där det hänt massor under hundra års golfspel i Sverige är banornas skötsel. När golfen kom till vårt land i slutet av 1800-talet var banskötseln en primitiv form av lantbruk. Maskinparkerna var små, närliggande bönder ställde upp med redskap som normalt användes i jordbruket och banorna betades ofta av får och kor, vilket ju samtidigt gav både klippning och gödsling. I en bok om greenkeeping från 1904 gavs rådet att de bästa greenerna fick man där kaninerna betade... Gräsklipparen (cylinderklipparen) uppfanns i England 1832 och idén kom från en maskin som användes när man ansade mattor i mattfabrikerna. På de första svenska banorna använde man klippare som drogs för hand. Om man nu behövde klippa. De första banorna lades ut på sandiga markområden där tillväxten naturligt var låg. Inga större schaktningsarbeten förekom, man spelade verkligen golf på naturens egna villkor. Efter helgens spel, plockade man in flaggor och markeringar på banan och inför nästa helg anpassade man spelfältet efter rådande väderlek och tillväxt. På vår första permanenta bana, den i Hovås, avstod man helt från spel under vissa sommarveckor för att en bonde först skulle skörda gräset på banan. Någon möjlighet till bevattning fanns inte, var det regnigt blev spelytorna långhåriga och mjuka, var det torrt blev de torra och hårda. En del klubbar, inte minst på Falsterbonäset, sänkte ner sina greener för att hålla fukten kvar under torra perioder. Kreativa greenkeepers använde blomkrukor och plåtburkar som hålkoppar, flaggor och andra markeringar var hemtillverkade. (Hålets diameter är ännu idag det som motsvarar den vanligaste storleken av engelska plåtburkar under 1800-talet). Så småningom kunde medlemmar som besökte brittiska öarna ta olika bandetaljer med sig hem och på så sätt modernisera sin klubb. Nästa steg i utvecklingen var att de handdrivna klipparna på greenerna kompletterades av klippaggregat för fairwys. Innan de motoriserades drevs de av hästar, som för att inte lämna vassa hovmärken i banan kläddes med avlastande snöskoliknande skor av läder eller trä. MOTORER OCH BEVATTNING Framme på 20-talet började motoriseringen slå igenom. En annan upptäckt var att spelarna trampade till greenerna så att de måste luftas, till att börja med ett grepliknande redskap. Med vattentunnor och slangar började de första klubbarna vattna sina banor. Den tekniska utvecklingen satte fart på 3o-talet med den stora nyheten: trippelgreenklippare. Den såg inte ut som dagens trippelklippare utan drog tre enheter efter sig och man körde i åttor på green eftersom man inte kunde lyfta klipparna. En gissning är att greenerna klipptes ner till 8—10 mm, vilket skedde två gånger i veckan, och fairway till 3o-4o mm. Under andra världskrigets dagar låg spelet till stor del nere eftersom många golfare var inkallade i beredskap och på klubbarna fick personalen montera gengasaggregat på sina fordon i bensinbristens tid. De första traktorerna hade hjul av järn, givetvis blev en stor förändring till det bättre när gummihjulen tog över. Väl inne på 1950-talet började gödsling med handelsgödsel ta fart, liksom även bevattning med flyttbara spridare. Den första klubb som installerade permanenta ledningar för bevattning var Göteborgs GK. Golfen var fort