Bumsen 1
Brorsans betraktelser Återväxt Betraktelser av Br
or Gårdelöf Innan Odyssevs avseglade från Ithaka för att delta i trojanska kriget, anförtrodde han sonen Telemakos vidare uppfostran åt sin vän och rådgivare Mentor. Mentorskap är alltså ett förhållande mellan två individer; den äldre, erfarna mentorn och den yngre adepten – med ett absurt undantag. I den svenska bildningens fundament, skolan, har termen klassföreståndare ersatts med mentor och avser alltså en vuxens förhållande till grovt räknat 25 elever – som på köpet berövas ytterligare en bit av västvärldens klassiska bildningsarv. Klåfingriga ”förbättrare” hade nog ingen aning. Hojåkare kan bli mentorer genom att handleda dem, som håller på att ta hojkort. Min första adept var en kollega, som flyttat från Centraleuropa till Sverige några decennier tidigare, och vars svenska körkort inte innefattade A-behörighet. 2004 hittade han en BMW R 1150 R, 2003, med knappt 250 mil på mätaren. En vacker men kylig aprildag hängdes ett släp på hans bil, och vi åkte till Ängelholm. Eftersom han inte tagit kortet, föll det på mig att provköra den. (En BMW-premiär, som gav mersmak.) Den eftermiddagen var han min passagerare under en rejäl sväng ut till Kullens fyr, Torekov och Båstad, varefter en bättre måltid och en god natt avnjöts på Margretetorps Gästgiveri före hemfärd. Det blev många mil tillsammans den våren och sommaren. Efter att ha klarat kortet berättade han, att han genomgått åtskilliga krävande examinationer i sitt liv – både i det gamla hemlandet och efter flytten till Sverige – men att köra upp för hoj var det värsta hittills! Fjärde gången tog han en dos Inderal – ett gammalt beprövat medel mot åtskilliga åkommor, inklusive rampfeber. Det gjorde susen. Tio år senare fick jag kontakt med en ung kvinna i Vadstena. Jag döpte hennes kåpförsedda Kawasaki 250-twin till ”Musen som röt”. Det tog inte många vändor för kompisarna och mig att inse, att hon körde, som om hon var född på en hoj, så vi slipade detaljer efter förmåga, och hon klarade kortet på första försöket. Hösten 2020 var det dags igen. En kvinnlig klubbmedlem ville gärna ha en kvinnlig handledare. Det kravet kunde jag inte uppfylla, men det blev ändå några hundra mil den hösten och första delen av 2021. Att hon inte klarade kortet på första försöket, tillskriver jag maktmissbruk från inspektörens sida. Andra gången gick det vägen, och få pinfärska A-kortsinnehavare har nog fått en lika omedelbar start som hon. Eftersom ingen annan skulle ha hojen, när hon var 52 Bumsen 3 2022 klar, sade körskoleläraren, att hon kunde köra tillbaka till körskolan på egen hand. Vi fortsätter att åka tillsammans då och då, och tacket blev en god lunch på Sjökrogen i Stegeborg, en flaska Barolo och ett rejält presentkort i Linköpings mest välrenommerade ostbutik. Bara ett par veckor därefter nämnde min dotter, att deras grannpojke – 17 år och 7 månader gammal – köpt motorcykel och undrade, om hon kände till något avlyst ställe, där han kunde träna. ”Nej, men jag har en far, som nog kan bli din handledare.” Grabben är tjugo år yngre än min äldste son(!) och hade inte haft moped, så det blev att verkligen börja från scratch på hans Honda Dominator 1992. Föga förvånande har han visat sig mycket läraktig. Efter att jag konstaterat, att adepten kan grunderna och har lärt sig bromsa, begränsas mitt handledarskap till mängdträning på landsväg – krokig asfalt. Fokus ligger på gas- och bromskontroll, hastighetsanpassning och spårval för optimal sikt genom kurvor etc. Ett pass läggs på f d E 4 mellan Väderstad och Rök. Den är bred, rak och glest trafikerad – idealisk för att träna omkörningar, där adepten under trygga former kan dra på ordentligt för att komma om snabbt och samtidigt känna på, vad cykeln förmår i acceleration. Tätortsträning lämnas till körskolorna, och mitt grundläggande budskap är: ”Om körläraren säger en sak, och jag säger en annan, gäller körlärarens version. Han/hon har i uppgift att se till, att du klarar uppkörningen.” Det är roligt och nyttigt att handleda nästa generation hojåkare – och nästa! Man måste sätta sig in i, var i utvecklingen adepten befinner sig, och ge förhoppningsvis kloka råd på vägen (bokstavligt talat!) – eller på ett fik. Naturligtvis tar jag inte betalt. Men en och annan fika eller lunch tackar jag inte nej till. Kör försiktigt.