Omtanke 1
Juni 1999. Rebecca som vid det här laget hade väl
utvecklade känslospröt visste att det idag skulle gå åt helvete. Hennes moster fyllde 40 och hon skulle vara barnvakt till syskon och kusiner. Hennes mamma hade börjat dricka redan på morgonen. På kvällen hörde Rebecca skrik och gick ut. – Mamma var i slagsmål med en annan kvinna och polisen kom och hämtade henne. Jag gick fram till polisen och sa allt, att vi blivit slagna sedan vi var små. Jag bara visste att jag var tvungen att göra det för att överleva. Rebecca bodde en tid hos sin moster, och sedan blev det nya familjehem igen, eftersom hon och mostern bråkade så mycket. Det var också första gången som hon och systern separerades. När Rebecca var 17 år börjamension av det hon varit med om. Men hon blev också mer förbannad. – Kommentarer som att det är ”dumt att riva upp henne från sitt trygga hem” gjorde mig både arg och ledsen, vadå ett tryggt hem? Under sin utbildning hade hon på praktik och studieplatser berättat om sin egen dokumentation. Rebecca började ”pussla ihop pusslet” som var hennes liv. I och med att hon själv studerade till socionom så föreläste hon om hur de som socionom skulle kunna göra istället. – Jag fick förfrågan om att Rebecca är idag en flitig föreläsare. Foto: Rebecka Wendesten de hon med boxning. En känsla av kasam, ett sammanhang infann sig för första gången. – Jag tränade tolv pass i veckan och hade en fantastisk coach. Han hejade och peppade när det gick bra för mig, och hejade ännu mer när det gick sämre. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Där började jag finna mig själv och ett lugn. REBECCA FLYTTADE UT från sitt sista familjehem när hon var 18 år och klar med gymnasiet. Hon fick en lägenhet via socialtjänsten och började plugga media på universitetet. Men hon kände inte att det var det hon ville och hoppade av. Tiden som följde var en tid av sökande. Rebecca berättar att hon då rasade. – Jag drack alkohol dagligen, hade ångest och gick in i depressioner. Jag fick sömntabletter som jag tog tillsammans med alkohol, inte för att jag ville dö, men för att döva. Ingen såg att jag mådde dåligt, för jag höll ihop på dagarna, men när jag kom hem och stängde dörren om mig ramlade jag ihop i hallen och grät i timmar. En tisdagsmorgon klockan fyra hallucinerade hon och såg demoner. Hon ringde sitt senaste familjehem och bad dem komma att hämta henne. – De körde sex mil enkel väg och hämtade mig. Sen sov jag i princip i två veckor och där någonstans kom vändningen. 24 | www.ssil.se Om Rebecca Svensson Ålder: 37. Familj: Maken Kristian och dottern Levina, 3. Yrke: Socionom och föreläsare. komma till en Socialtjänst i Skåne och berätta om min uppväxt. Och så spred sig ordet och jag började att föreläsa. I mina föreläsningar lyfter jag både positivt och negativt så det inte blir för jobbigt att lyssna på. Det är lite min grej. IDAG ARBETAR REBECCA som föreläEfter en tid i terapi bestämde hon sig för att plugga till socionom och tog examen 2016. – Det var efter många om och men, och en del övertalning av vänner. Och även om jag sagt att jag inte skulle bli utredare, med tanke på min bakgrund. Men det var ändå det jag blev efter en tid. Jag tänkte att jag kunde göra skillnad. »En vision jag har med mitt arbete är att förändra lagen« Den här perioden bad Rebecca för andra gången att få sina journaler. Förra gången hade hon bränt dem under en ceremoni, för att hon blev så förbannad och ledsen när hon läste. Den här gången läste hon om sin uppväxt i olika familjehem med nya ögon och kunde se en annan disare och konsult och gör barnavårdsutredningar i olika kommuner. Hon är även engagerad i organisationen KNAS hemma och SOS Barnbyar. Syftet är att stärka barns rättigheter och jobba för att det ska finnas en gemensam syn kring ”eftervård”, vad som händer när barn fyller 18 och det är dags att lämna sina familjehem. – En vision jag har med mitt arbete är att förändra lagen. Det är ett för stort glapp mellan SOL och LVU. Jag vill få socialtjänsten att ta ansvar för barnen på riktigt. Min syster gick det inte bra för, hon tog sitt liv 2010, något som inte hade behövt hända om hon hade fått rätt eftervård och fortsatt stöd efter placering. Jag anser att man ska prata om barnens rätt till föräldrar, inte tvärtom. Jag önskar också att man skulle få barnen mer delaktiga i dokumentationen och inte bara höra vad de vuxna runtomkring säger. Så ja, det finns många utmaningar. Rebecca har kontakt med sin mamma, som varit drogfri i femton år. Och hon har förlåtit henne. – Förlåta gör man för sig själv, inte för någon annan. Och jag har aldrig egentligen varit arg på mamma, för hon var sjuk, hon är ingen elak människa. Jag sa nyligen till henne att jag är jävligt stolt och imponerad av henne. Att hon slutat knarka och har fått en lägenhet, efter att varit hemlös i många år. Det är starkt. ●