Omtanke 1
”...det var inget vi backade för, även om det för
stås är en utmaning” Linnéa Holmberg, Västerås Linnéa Holmberg, 36 år, har alltid haft ett intresse av att hjälpa andra barn. En av hennes drömmar var att bli familjehem och när familjen köpte en villa fick de plats för ett extra sovrum och kunde godkännas som familjehem. – Vår son var 11-12 år då, vilket vi tyckte var en lämplig ålder också. Vi tog emot en kille på 14 med adhd och asperger. En av mina bröder fick en asperger-diagnos i vuxen ålder, så det var inget vi backade för, även om det förstås är en utmaning, berättar Linnéa. Habiliteringscentrum i Västerås erbjöd bra stöd och utbildning. – Personer med adhd och autism har ofta haft en uppväxt kantad av misslyckanden med problem i familjerelationer, kompisrelationer och skolan. Det tar hårt på självkänslan. Skolan har tyvärr svårt att individanpassa undervisningen. Räddningen för min bror var att han fick bra hjälp på Komvux. När han fick sin diagnos så föll liksom bitarna på plats. Linnéa är också jourhem och har tagit emot sex syskonpar och en fyramånaders bebis. Hon är också kontaktfamilj till hennes brorsbarn. Den familjehemsplacerade pojken flyttade hem efter några år och är 19 idag. – Vi fick bra verktyg på hjälpmedelscentralen; en surfplatta för att hålla koll på schema och läxor och en liten whiteboard där vi kunde hålla koll på veckans aktiviteter och matsedel. Han var väldigt matkänslig och hon minns speciellt en gång när de skulle äta rester. Då var det inget som dög, trots att han hade fått välja mellan tre rätter. Han ringde sin mamma och sa att han inte fick någon mat, varpå hon ringde socialsekreteraren som ringde upp Linnéa. ”Mitt sätt att tänka lågaffektivt har fungerat väldigt bra” Gunnar Bjälkebring, Mariefred Gunnar är 66 år och har varit familjehem i cirka 40 år. Han riktar in sig på pojkar med NPF och tar emot fyra åt gången. Totalt har det blivit ett 80-tal genom åren i åldrarna 12-18 år. – Jag har tre placerade barn just nu och väntar på en fjärde. De här killarna har haft det jobbigt både i skolan och hemma. Ofta har det gått så långt att de inte har någon skolgång alls och familjen har gått in i väggen, säger Gunnar Bjälkebring. Intresset för ungdomar började när Gunnar praktiserade på en barnstuga och sedan fick jobb på ett behandlingshem som vikarie. Han hade också uppdrag inom skolan att stödja ungdomar som hade det jobbigt. När uppdraget inte blev förlängt föddes tanken på att istället stötta killarna som 28 | www.ssil.se familjehem. Han märkte att några av placeringarna kunde ha DAMP, som det hette då. – Jag blev nyfiken och ville lära mig mer, så jag utbildade mig inom NPF. Mitt sätt att tänka lågaffektivt har fungerat väldigt bra och jag arbetar även med familjerna så att de ska få de rätta verktygen. Målet är att barnen ska kunna flytta hem. – När de kommer hit så är prio ett att bygga upp deras självförtroende. De har fått ta mycket skit, har stämplats som bråkiga och känner sig misslyckade. Jag bru– Då fick jag förklara situationen, säger Linnéa och skrattar. Med tiden så blev han mer och mer trygg med familjen och då gick det också lättare med olika förändringar och nya upplevelser, som annars kan vara ett stort problem. – Vi åkte till och med på en kryssning och han hade aldrig åkt båt förut, så vi förberedde oss genom att titta på bilder och planritningar över båten, gick igenom restaurangernas menyer och förklarade hur resan skulle gå till. Det gick väldigt bra, han fällde ned luvan och höll oss i handen när vi klev på. Han hade tryggheten i oss. Det var bara hissen som vi behövde träna lite extra på. För tre år sedan utökas familjen med en biologisk dotter, så Linnéa vill vänta några år innan hon tar emot en ny placering. – Men jag kan absolut tänka mig att göra det igen, avslutar hon. kar låta dem jobba praktiskt här hemma i trädgården, stallet och med att snickra. Jag ger beröm och ser efter någon månad hur de växer och mår bättre. Gunnar brukar också prata med klassläraren och rektorn för att planera återgången till skolan gradvis. Det brukar fungera om de bara får rätt hjälp. – Det är inte lätt att ha en diagnos och ofta har de fler än en NPF-diagnos. Jag använder mig av bilder, andra ord, att inte höja rösten eller ha direkt ögonkontakt. Det är bättre att backa för att inte göra situationen värre. Ungdomarna åker hem en helg i månaden och sedan diskuterar Gunnar med föräldrarna vad som inte fungerade bra och så får de tips hur de kan göra istället. Att ta in och lyssna på föräldrarna gör att relationerna blir bättre och barnen mår också bättre. Gunnar brinner för dessa ungdomar, som många gånger har skickats runt på olika familjehem tidigare. – De tror att det är deras fel att det har blivit så här. Det gör mig så illa. Gunnar är också mentor till andra familjehem som behöver extra stöd. ●