Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA Metoo-uppropet – en högst hittills ha
r metoo fått större konsekvenser i Sverige än i något annat land. Det kallas för en revolution. Det hoppas jag också att det blir, det vill säga, att vi för alltid omdefinierar sexistiska och förminskande beteenden som vi hittills ansett vara normala. Men frågan är om inte den svenska Metoo-revolutionen mer antagit karaktären av religion; ingenting får ifrågasättas, inga vittnesmål får granskas. Det är något särskilt med Sverige, våra känselspröt är mer sensibla än kanske några andras. Som när Skavlan anklagas för ”sexism” när han petar lite i Sara Sjöholms städhjälp. Frågan var ingen förtäckt anklagelse om att hon, i egenskap av kvinna, borde städa själv – tvärtom. Skavlan konstaterade bara att Sjöholm hade en sambo också. Underförstått: Kan inte män städa? Jag tror att Metoo fått en speciell karaktär i Sverige på grund av att identitetspolitiken och den postkoloniala teoribildningen är lika stark hos oss som på amerikanska universitetscampus. Med den förförståelsen kan Metooaktivister på fullaste allvar säga att man inte ska ifrågasätta de förtryckta och kränkta, i det här fallet kvinnorna – alla har rätt till sin historia och andra ska bara vara tysta och lyssna. Och visst är det befriande att se och höra alla tusentals kvinnor som äntligen vågar prata i kraft av att tillhöra ett kollektiv som samfällt har kastat av sig munkavlen. Men betyder det att vi inte får skrapa på någonting av det de säger? Svenska journalister har hörsammat kravet att inte hantera Metoo på samma sätt som vi förväntas handskas med alla andra frågor, det vill säga källkritiskt och neutralt granskande. Vi har därmed agerat aktivister och hjälpt till att göra Metoo till en väckelserörelse i stället för en intellektuellt prövande process som hellre bygger något konstruktivt än gillrar giljotinen. det här har fått allvarliga konsekvenser för pressetiken. Det finns huvuden som nackats och rullat över torget inför allas åsyn, som det inte är ett dugg synd om. Men andra män har tack vare mediernas försorg tvingats bort från 24 ÅSA LINDERBORG Åsa Linderborg, doktor i historia, kulturchef på Aftonbladet och författare till den självbiografiska boken Mig äger ingen. Utkommer i mars med en essä om populism tillsammans med Göran Greider. Linderborg skriver om bristen på kritisk granskning av Metoouppropet och de negativa följder som uppropet riskerar att få, inte minst för kvinnor. sina jobb, anklagade av källor för saker som ska ha hänt i deras privatliv för många år sedan. De får inte veta vilka som anklagar dem och därför heller inte försvara sig. I några namnkunniga fall känner vi journalister till omständigheter som kvinnorna inte redovisar i sina vittnesmål, men just i de delarna väljer vi att hålla hårt på pressetiken. Genom att låta sociala medier diktera traditionella mediehus prioriteringar och bedömningar, har vi fått två parallella rättssystem. Ett där man är oskyldig tills motsatsen bevisas, där anklagelserna tröskas av den juridiska professionen. Ett där man är skyldig tills motsatsen bevisas – vilket i stort sett är omöjligt – och där det inte finns någon preskriptionstid. mediernas okritiska, klickberäknande agerande påverkar hela rättssäkerheten. Få har nämligen ett sådant stort inflytande över det som kallas för ”det allmänna rättsmedvetandet” – om vi med det menar folkmajoritetens uppfattning om brott och straff. Vilka siffror som helst rörande våldtäktsstatistik har fått flyga runt, utan att knappt någon har ropat stopp och belägg! Allt har varit okej, i den goda sakens namn. Metoo-rörelsen hade inte många dagar på nacken när regeringen lade fram ADVOKATEN NR 2 • 2018 FOTO: FELIPE MORALES