Advokaten 1
DEBATT Skiljeförfaranden – dags Ett intressant Ad
vokat Olle Flygt konstaterar att skiljeförfarandena, såväl internationella svenska som helsvenska sådana, tyvärr alltför ofta avviker från idealet, där idealet är en effektiv och rättssäker tvistlösningsform som kan genomföras relativt snabbt till rimliga kostnader. Flygt skriver i sin artikel om ett initiativ från advokathåll för att till att börja med se om det går att nå enighet om en uppförandekod i en mindre krets. D et har sagts mig att skiljeförfaranden en gång i tiden bedrevs ungefär som en gentlemannaklubb. Inte för att jag vet hur en gentlemannaklubb bedrivs, men det låter hursomhelst inte som något att sträva efter att återgå till, och då tänker jag inte bara på genusfrågan. Nuförtiden är skiljeförfaranden big business. Det gäller såväl för många advokatbyråer som för de personer som har sin huvudsakliga inkomst från uppdrag som skiljedomare. Även andra tjänar pengar på skiljeförfaranden, till exempel skiljedomsinstitut och forensic- och värderingsexperter för att nämna några. Många gynnas ekonomiskt av att skiljeförfarandena och klanderprocesserna blir många och stora. Bland annat därför finns en risk att utvecklingen går i den riktningen och att även de förfaranden som inte skulle behöva bli så stora blir det. Detta betyder inte att jag menar att vissa skiljeförfaranden inte ska få bli mycket stora och tidskrävande och därmed dyra – sådana finns det absolut. Det är trenden vad gäller mer normala tvister än de allra största som bekymrar mig. Har det rentav gått så långt att de vars intressen är allra viktigast att tillgodose – parterna – emellanåt fått lida? Ja, jag tror det. Skiljeförfaranden, såväl internationella svenska som helsvenska sådana, avviker tyvärr alltför ofta från idealet, där idealet är en effektiv och 42 DEBATTÖREN Olle Flygt är sedan över 20 år inriktad på svenska skiljeförfaranden och domstolstvister. Han undervisar också om sådana tvister i Advokatsamfundets regi. De uppfattningar som framförs i artikeln är författarens egna. rättssäker tvistlösningsform som kan genomföras relativt snabbt till rimliga kostnader. Till idealet hör också att parterna, efter att ha förhållit sig lojala till förfarandet från start till mål, respekterar utgången. Det betyder att skiljedomar endast undantagsvis ska klandras. det är effektiviteten som inte sällan får ge vika. Förfarandena pågår ofta väl länge och kostnaderna blir väl höga. Och på tok för många skiljedomar klandras och i många av klandermålen görs alltför många klandergrunder gällande – den ena svagare och mer krystad än den andra. Jag vill påstå att förutsebarheten är hög både i svenska skiljeförfaranden och i svensk allmän domstol. Det är med andra ord ovanligt att man blir överraskad över utgången. Men om de allmänna domstolarna har lyckats effektivisera och snabba på processen under de senare decennierna så har skiljeförfarandena, om något, gått i den andra riktningen. De är inte snabba och billiga längre. Det är nog inte i första hand skiljedomarnas fel att utvecklingen gått i fel riktning, även om de proffsskiljedomare för vilka skiljeuppdragen är så viktiga att de inte vill stöta sig med någon, särskilt inte ombud som kan styra fler skiljeuppdrag i dennes riktning, nog har bidragit till utvecklingen. Proffsskiljedomarna, med vissa lysande undantag, verkar ofta rädda att ryta till, att sätta ned foten, att ställa höga krav på parterna. Men störst skuld bär nog parterna själva, genom deras rådgivare, det vill säga ombuden. Skiljeförfaranden blir sällan effektiva om endast ena parten (eller ena ombudsteamet) agerar lojalt mot förfarandet som sådant. Skiljeförfaranden blir inte heller effektiva om ombuden är ängsliga eller om de tänker för mycket på sin egen ekonomi. För några år sedan tog den amerikanska firman Debevoise & Plimpton fram sitt Protocol to Promote Efficiency in International Arbitration. Många av de 25 punkter som listas i det dokumentet, eller ska vi säga reklampamfletten för firman som kom på idén, är tillämpbara i svenska skiljeförfaranden också. Men det finns nog ännu mer att göra. Och sådant som kan göras annorlunda här. För inte behöver man väl regelmässigt skriva så många långa inADVOKATEN NR 2 • 2018