Nollelva 1
Beyoncé Cowboy Carter Långt innan skivan släpptes
började det gå ett rykte att Beyoncé skulle släppa ett countryalbum. Med tanke på att hon är från Texas och växte upp med countrymusik i hemmet så kanske det ändå låg något i det. Nu när hennes åttonde soloplatta landat så kan vi ändå slå fast att någon riktig countryplatta är det inte. Här finns såklart massor av inspiration från countryn och albumet är uppbyggt med akustiska instrument. ”Cowboy Carter” är del två i en tänkt trilogi av album, sedan tidigare har hon släppt dansanta ”Renaissance”. Att jämföra förra utgåvan med denna går inte. ”Cowboy Carter” står på helt egna ben och gör det på ett imponerande sätt. Supersnyggt och modernt producerat och Beyoncé är som vanligt helt magisk i sitt framförande. En rad kända gästartister bl a Dolly Parton, Willie Nelson, Linda Martell, Miley Cyrus och Post Malone bidrar också till att denna skiva får ett fint betyg. Till toppspåren hör ”Texas Hold ´Em, ”16 Carriages”, ”Protector” och ”Daughter”. Beyoncé befäster sin ledarroll som en av världens mest inflytelserika artister. Att folk upprörs över hennes skivomslag är såklart en strategi och medveten handling av denna superstjärna. Nu väntar vi med spänning på sista delen i trilogin! (JL) Little Jinder Romantik på svenska Peter Jöback Atlas Visst är Little Jinder bra på att göra elektronisk pop och värd att uppmärksamma för sin musikaliska gärning, men minst lika viktig har hon varit för sin attityd, sin frispråkighet och sin respektlöshet mot branschen hon verkar i. För många är hon nog mest känd i den rollen, som en färgklick i en annars ganska jämngrå smet av likriktade artister som är livrädda för att sticka ut eller stöta sig med någon. Det känns som det var nyss hon dök upp men hon har faktiskt varit med oss i 15 år. Hon har sjungit på engelska och svenska, och på senaste plattan bytte hon ljudbild mot ett mer popbandsklingande sound. Trots att det oftast lät superbra har hon nu valt att gå tillbaka till sin gamla elektroniska stil, och det är minsann inte kattpiss det heller. Singeln “Är du galen” är ju exempelvis en mycket trevlig bekantskap som man gärna välkomnar in till hörlurarna, men hela skivan bjuder egentligen på en angenäm upplevelse. Överraskningsmomenten är måhända inte så många och var och en av låtarna kanske inte tillhör toppskiktet av hennes katalog men som helhet är det en jämnstark platta med en skön, melankoliskt romantisk stämning. (TP) Peter Jöback har gjort sin mest personliga skiva. Igen. För visst brukar det låta så inför varje skivsläpp, att denna gång har han verkligen hittat hem. Men vi som lyssnar hör egentligen bara samma musikalartist om och om igen. Denna gång har han samarbetat med ett gäng Londonmusiker och de kända låtskrivarna Ed Harcourt och Kathryn Williams och tanken var att få till ett slags organiskt 70-talsdoftande sound. Det skulle vara lekfullt och gärna lite ruffigt i kanterna, och ja, det tycker jag faktiskt man har lyckats med. Men på något märkligt sätt lyckas “Atlas” med konststycket att både vara riktigt bra och svintråkig på samma gång. Kanske för att vi än en gång bara hör den där musikalartisten. Många av låtarna är riktigt bra, och med en annan sångare som har mer känsla och uttryck i rösten hade det nog kunnat bli en kanonplatta. Jöbacks tekniska kvalitéer är det ingen som ifrågasätter men hans perfekta felfrihet är också hans största svaghet. Hans fläckfria duktighet gör att det aldrig känns riktigt personligt. (TP) Justin Timberlake Everything I thought it was Justin Timberlake, har du det fortfarande? För tio år sedan var han typ världens hetaste manliga artist men idag, ja vem är han egentligen? Inte bortglömd, men han har definitivt hamnat lite i skymundan. De senaste åren har han fått två barn, sysslat med film och återförenat N´sync. 2018 släppte han albumet “Man of the woods” och har turnerat och dykt upp både här och där, bland annat när Joe Biden svors in som president. Men det känns ändå som att musikkarriären peakade med supersingeln “Can´t stop this feeling” 2016, något som även bekräftas av liststatistiken. Så vad göra nu? Har man varit på toppen och karriären börjat dala är det svårt att ta sig tillbaka, det kommer alltid nya, hippare artister, det har många av musikvärldens namn fått erfara. Kanske får vi snart se Timberlake köra en fast show i Las Vegas, det har ju blivit legio för stjärnor som är på väg att slockna. Men än är han inte där. Först ska han ge ut “Everything I thought it was”, men jag är tveksam till att detta är plattan som tar honom tillbaka till toppen. Det låter för segt, för tråkigt, för intetsägande. Mer loungemusik än hits. I all produktionsperfektion har han glömt bort låtarna. Timber! En stolt fura håller just på att falla. (TP) NOLLELVA 39 Foto: Parkwood Entertainment