12_2020_JBF 1
Grythyttanstolen är central i butiken. Där sätter
sig kunderna för en stunds småprat med Spiken. Här förbereder stammisen Lars Gustavsson ett köp av symaskinsolja. Det är så här vi minns de riktiga järnaffärerna, en lång vägg med trälådor märkta med de skruvar, beslag med mera som de innehåller. Din blick fastnar nu på verktygsväggen. Du ser lite av varje: hylsnycklar, ett cykeldäck, tvingar, rörtänger i olika storlekar, en momentnyckel och fyra yxskaft. Utbudet är på samma gång rikt och begränsat, just som det var på den tiden. Vågade ta språnget Och så kassaapparaten. Det är en National, en jättepjäs med jugenddetaljer och 999 kronor och 99 öre som högsta möjliga köpeskilling att registrera. Du får veta att den var begagnad redan den gången 1945 när Bengt ”Spiken” Anderssons pappa Erik vågade ta språnget från farfar Emils diversehandel tvärs över gården och starta eget i en helt ny nisch trots byskvallrets beska profetior om att ”Ja, ja, det där med järnaffär det håller väl några månader …” Det var 75 år sedan. De första 55 var de bästa. Från millennieskiftet har omsättningen sakta men säkert gått ned. Bengt JBF ■ 12-2020 Andersson minns en annan tid: – Vi hade fyra anställda och bara stängt på söndagar. Det var full fart hela dagen. Man var helt slut på kvällen. Cement, järn, jordbruksredskap. Vi sålde allt och folk behövde det. Handlade på hemmaplan Kolbäck är ett västmanländskt stationssamhälle vid gamla Rikselvan mellan Enköping och Arboga norr om Mälaren. Här möter Bergslagens metallhantering sjölandskapets odlingsbygd och i efterkrigstidens högtryck hamrades, gjöts och byggdes det överallt. Närheten till den stora grannen Västerås var inget bekymmer för Kolbäckshandeln då; handla saker gjorde man ju på hemmaplan. Inte längre dock. 15 minuters smidig bilresa från Kolbäck ligger Erikslund, Västerås egen köpstad och ett av Sveriges största detaljhandelsnav full av Bauhauser, Julor, Rustor och andra varu19 Foton: Bengt Engwall