DT 1
progressiv vad gäller det man lägger fokus på och
hur man lever. Den där ytan, och att man måste kunna visa upp sitt liv, Instagram, det att man måste avatarleva och keep up. Det krävs höga inkomster för att kunna köpa den nya soffan, de nya stövlarna, gå till den nya restaurangen. Allt kostar ju skitmycket. Och då behöver man jobba väldigt mycket. Det är så de flesta lever i en storstad. Kan man svara så? Ja! Har du haft någon 40-årskris? – Klart att jag behövt reflektera kring hur man lever sitt liv. Jag fick barn och trodde att det inte var läge att ändra något bara för att jag blev mamma. Jag skulle fortsätta driva mitt bolag på 100 procent och såvidare. Och så var jag tvungen att spela in en film i Egypten samtidigt som jag var föräldraledig. Det är inget jag rekommenderar någon. När man blev uppfostrad till en självständig kvinna under den tid jag växte upp, innebar det att vara som en snubbe. Och det tog jag med hull och hår. Jag skulle göra som en snubbe och till och med ännu bättre. Det löste ingenting för mig. Jag stod där med jobb upp över öronen samtidigt som jag ville vara en bra förälder. Det går inte att få ihop de två olika ambitionerna. – Jag tycker dessutom inte att man ska ha städhjälp. Jag tycker det är fel. Men man räcker helt enkelt inte till. Det är mer tiden för återhämtning som är viktig, och den försvann när jag fick barn. Det fanns aldrig någon chans att komma igen för att man alltid låg efter. Det är vad filmen utforskar: hur fan ska man hinna leva? En enkel liten utforskning, haha. I filmen får Hanna hjälp av den frisläppta karaktären Liv, spelad av debutanten Vera Carlbom, som hjälper Hanna att ”hitta tillbaka till sin fitta”. – Hon är min version av Ryan Gosling i Crazy, Stupid, Love. Det är roligt att titta på en yngre generation och hur det är för dem. Gigekonomi, osäkerhet, man hittar trygghet i stjärnorna och manifestering. Det är sånt man tar till för att de andra grejerna inte finns. Det finns inget tryggt system. Liv är en kommentar på vår otrygga tid. Inspirerad av Erikas film passade jag på att närstudera onanistatistiken. Det visade sig att bara 32 procent av svenskarna onanerar flera gånger i veckan. Samtidigt har 16 procent onanerat på jobbet. I Året jag slutade… vill Henrik Dorsin bland annat införa en “pleasure pause”. djungeltrumman.se 31