GLAS 1
Park Hill Estate, Sheffield, Storbritannien. Före
och efter restaurering. Glas kan som sagt även användas för att förstärka befintliga kvaliteter och addera nya i bebyggelsen från efterkrigstiden. På Amager utanför Köpenhamn fick arkitektkontoret Vandkunsten uppdraget att renovera ”Gyldenrisparken”, ett typiskt förortsområde med låga lamellhus från mitten av 1960talet. Man undvek att gå på med stora åthävor, utan valde att enbart byta ut de enformiga fasadbanden med parvis insatta fönster mellan täta skivor mot sammanhängande fönstersektioner, där vissa av rutorna fick skjuta ut som grunda burspråk. Effekten är slående – istället för stumma, enahanda volymer har man nu fått artikulerade huskroppar där livskillnaderna i kombination med glasets speglande och reflekterande egenskaper laddar hela området med ny energi. Ett närmast diametralt motsatt förhållningssätt, men som också tagit sin utgångspunkt i ursprunget, är det som tillämpats i arbetet med upprustningen av det väldiga ”Park Hill Estate” i Sheffield. Ursprungligen ritat av Jack Lynn och Ivor Smith och färdigställt 1961 var detta det främsta exemplet i Storbritannien på en ny typ av megastrukturer för bostadsändamål, där lägenheterna i de höga huskropparna nåddes från breda loftgångar som också var tänkta för sociala möten. Distinkt i sin formgivning, med den bärande konstruktionen synlig i exteriören som ramverk kring fönster och täta murskivor, och med ett kulturhistoriskt oskattbart värde, skyddades komplexet av English Heritage 1998. Samtidigt var det uppenbart att det redan 52 GLAS 3.2017 / arkitektur / > från början tekniskt bristfälligt utförda komplexet var slitet och i vissa stycken gravt nedgånget. En mer regelrätt antikvarisk restaurering var nog vad många i detta läge förväntade sig, men istället vågade man bryta ny väg. Genom ett närmast osannolikt samarbete mellan English Heritage och en fastighetsutvecklare kallad Urban Splash (!) lyckades man med hjälp av arkitektkontoren Hawkins\Brown och Studio Egret West göra en omtolkning av den ursprungliga arkitekturen på ett lika okonventionellt som genialt sätt. Husen blåstes ut så att bara själva stommarna återstod. Dessa fylldes sedan med nytt inkråm och kläddes med nya fasader, utförda i transparent glas och klart färgade paneler som en vår tids parafras av den ursprungliga exteriören. I vissa stycken lika frimodigt, men i andra avseenden mer subtilt, är det sätt på vilket ”Lincoln Center for the Performing Arts” i New York City uppgraderats och kompletterats av arkitektbyrån Diller Scofido + Renfro. Anläggningen, som skapades i början av 1960talet som ett samarbete mellan dåtidens främsta amerikanska arkitekter, fungerade i början av 2000talet inte längre tillfredsställande, trots de många publikdragande institutionerna. I vissa kretsar hade man till och med börjat överväga rivning, men en lång och inte helt enkel process med tävlingsinslag utmynnade till sist i ett smartare sätt att hantera uppgiften. Uppenbara brister i fråga om angöring och trafikföring löstes resolut, men på den befintliga anläggningens villkor. Därutöver gjordes vissa betydelsefulla tillägg, bland annat integrerades en helglasad restaurangbyggnad med sluttande grästak i en större befintlig utomhusyta kring en fontän. Likaså utvidgades Pietro Belluschis ”Julliard School of Music” för att kunna rymma en ny konsertsal, ”Alice Tully Hall”. Mot omgivningen annonserar sig den nya delen med något som kan liknas vid ett tunt, genomskinligt glasmembran. Inåt anläggningen har däremot den äldre, travertinklädda fasaden med stram reliefverkan och rytm bibehållits och förlängts. Men den nya delen märker ut sig genom att vara överlagrat med en annan, från originalet avvikande fönstersättning – resultatet är raffinerat. Julliard School of Music, NYC, USA Till den grupp byggnader och anläggningar från efterkrigstidens modernistiska era där glas använts som ett verktyg i arbetet med att uppgradera och berika dem inför framtiden kan även Hans Erland Heinemans ”Kulturhus i Skövde” räknas, såsom det revitaliserats av Jürgen Wahlström, Wahlström & Steiners Arkitekter. Respektfullt och inkännande omhändertaget, men samtidigt friskt och framåtsyftande utvecklat! /