Nolltretton 1
Rolf Wikström Ballader och bröl Dropkick Murphys
Turn up that dial Enligt mig är Roffe Wikström den främsta bluesman vi har i det här landet därför är det roligt att han nu är tillbaka med en ny platta. Och det har faktiskt gått hela tio år sedan han släppte sin förra platta “Istället för tystnad”. Titeln “Ballader och bröl” kan sägas vara en slags sammanfattning av hela Wikströms karriär, där han varvat finaste vistolkningar med brölig bråkig blues. Och som 72-åring har han fått ytterligare rossel i rösten, som i andra musikgenrer förmodligen hade varit en karriärdödare men som inom bluesen fungerar tvärtom och istället adderar trovärdighet och patina till musiken. Det blir inte minst tydligt i den sorgligt finstämda “Det kunde blivit bra” som går direkt in i hjärtat. Men hela plattan är stark. Riktigt stark faktiskt. Roffe gör allt det där som han gör så bra: sparsmakat gitarrspel där inte en ton känns överflödig, känslan i rösten, ett språk som är simpelt och mustigt på samma gång, supertight framträdande och ett jäkla sväng. Han tolkar John Holms “Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och i avslutande pandemilåten “Bara ta det lugnt” kommer Östergötlands nya bluesdrottning Lisa Lystam in och gästar med den äran. (TP) Testosteronstinna grabbar, vrålsång, säckpipa, irländska toner och ett jävla drag. Saker är precis som de ska vara när Bostonbandet är tillbaka med sin keltiska punkrock. Det har gått fyra år sedan förra plattan “11 short stories of pain & glory” men i Dropkick Murphys värld står tiden stilla. Det är omöjligt att skilja deras tionde platta från deras första alster. De hittade sin stil tidigt och har hållit fast vid den. Som tur är, tycker jag och många med mig. Ibland behöver man inte ändra ett vinnande koncept. “Mick Jones nicked my pudding” har en rolig titel och här finns några låtar som känns småfjantiga, men också ett gäng som är riktigt bra. Min personliga favorit är nog den hittiga och lättrallade “Queen of Suffolk County”. Ja, vi har hört det förut. So what? Det är fredag, ölen är upphälld och vi balanserar på den där fina linjen mellan att vara partysugna och småilskna över sakernas tillstånd. Just då finns det inte mycket som slår Dropkick Murphys. (TP) Stefan Sundström Östan västan om stress och press Enligt Lars Demian kan Stefan Sundström gå in på toan och komma ut en kvart senare med tre färdiga låtar. Allt som visrockaren från Farsta skrivit genom åren är inte mästerverk men han har onekligen en lätthet i komponerandet av musik, och det märks även här på hans sjuttonde (tror jag) album, som kommer två år efter “Domedagspredikan”. Och kanske har han lite extra feeling just denna gång, för nya plattan känns energifylld och engagerad. Sundström har ringt in ett gäng gamla rockers som han jobbat med tidigare: Nikke Ström, Martin Hederos och Ola Nyström, och ofta skapar de ett 70-talsinspirerat sväng. Temat för texterna är ungefär som vanligt. Det moderna livet med stress, kapitalism och miljöförstöring suger, och det kan man väl hålla med om. Och när Sundström retar upp sig på överdriven hygien i “Visan om fällen” minns man varför man gillar honom. Den typen av låt är det ingen annan som gör 2021. Kul grej: i “Blomsterbarn” gör Sundström en slags omvänd variant av Ugglas gamla 70-talslåt “Asfaltsbarn”. (TP) Ulrik Munther Put yourself out there I Filip och Fredriks tv-program “Alla mot alla” finns en punkt som heter “Personer man inte tänker på så ofta längre”. Där hade Ulrik Munther platsat klockrent. För trots att det bara är tre år sedan han släppte EP:n “Are you alright?” så känns det som en evighet sedan han var i ropet. Själv har jag inte ägnat honom en tanke på flera år, och det är jag nog inte ensam om. Frågan är om ens Ulriks tidigare så hängivna publik tänkt på honom? Det är inte lätt att växa upp som tonårsidol. Publiken är flyktig, och det märks om man kollar hans instagram som har i sammanhanget futtiga 30.000 följare. Ulrik verkar ha dragit mer åt det konstnärliga hållet, och visst känns han musik numera aningen mer mogen. Kanske inte så konstigt, när han slog igenom var han tonåring och idag är han 27 år, klart hans musik låter annorlunda. “Put yourself out there” är skön att lyssna på, ska medges. Organisk myspop med snygg sång och soulig känsla. Maia Hirasawa kommer in och gästar på “Jag älskar dig”. Men det är inget som fastnar, allt är för trevligt. Kanske är det just därför vi inte tänker på honom så ofta längre? (TP) The Offspring Let the bad times roll Jag var den enda i min bekantskapskrets som gillade “Cruising California” när den kom 2012. Jättekonstigt eftersom det är en superhittig låt som satsar direkt på partynerven. Men kanske fattade de inte budskapet? Grejen med “Cruising California” är den samma som med hela bandet Offspring i stort - det är en ventil där män kan känna känslan av sommar, frihet och ett enklare liv. Det kvittar hur jämställd, intellektuell och modern du är, i varje man finns det en 25-årig kille som bara vill dricka öl i solen, lyssna på hög musik och slippa allt jävla ansvar då och då. Och det är därför vi behöver Offspring. Vi behöver drömmen om det sköna surfarlivet och rätten att få ha lite skoj. Det är lika viktigt 2021 som 2012 eller 1994. Och Offspring är lyckligtvis samma band nu som 2012 och 1994, kanske inte när det gäller medlemmar men när det gäller musik och attityd. Överraskande nog är även energinivån intakt. Plattan har några svagare spår som kunde ha rensats bort, men i övrigt är det en skiva som jag mycket väl kan lyssna på i sommar medans jag anordnar mitt privata poolparty och drömmer mig bort till en annan tid, en annan plats, ett annat liv där det är okej att lyssna på amerikansk trallpunk, dricka sig korkad och inte ha planer som sträcker sig längre än till att hämta en ny öl. (TP) NOLLTRETTON 39 Elliphant Rocking Horse Elliphant, eller Ellinor Olovsdotter som hon egentligen heter, har efter en tid nu hittat tillbaka till musiken och släpper albumet ”Rocking Horse”. Livet var en fest och Ellinor turnerade galet mycket, flyttade till Los Angeles och allt bara rullade på. Plötsligt förändrades allt när hennes vän och producent Tommy Tysper gick bort efter att ha tagit sitt liv. Idag har hon bytt ut fester mot småbarnsliv, bor i Sverige igen och åter börjat producera musik. Sedan debuten 2013 har det varit massor av attityd i musiken, någon sorts pop-punkig EMD kombinerad med dancehall. Visst finns det en del attityd kvar, som i exempelvis ”Emily” och ”All I Know”. Men på det stora hela så är det mindre hårt och mer mjukt på hennes fjärde fulllängdare som innehåller hela 17 låtar. Och visst kunde man ha tagit bort några låtar för att få ett mer sammanhållet album som inte spretar… vilket det faktiskt gör nu, men jag gillar vad jag hör. Samarbetet med producenten Mark Rankin (Adele, Florence And The Machine) lovar gott. Det här är inte på något sätt svinbra, men det är tillräckligt bra för att betyget ska bli godkänt. (JL)