Bumsen 1
KÅSERI VÄGEN TILL BMW-RIKET OM DU GÖR DET, GÖR DE
T MED STIL Rolf har bidragit med några kåserier och det är dags för ett till från honom. Denna gång leder Rolf in oss på funderingar om vad som skall göras och i så fall med vilken grad av stil. TEXT & FOTO: ROLF SANDBERG A lla har vi våra rutiga och randiga skäl till att köra motorcykel. För mej handlar det om ”födsel och ohejdad vana”. Jag var tretton när jag köpte min första motorcykel. Det var en Husqvarna Silverpil med djupröd tank. 175 kubik och sju hästar, riktiga hästar. Hiskeliga mängder att köra med jämfört med den Crescentmoppe jag hade tidigare. Pengarna till den hade jag fått ihop genom att måla om oändliga antal med staketmeter hemma runt vårt hus. garage, eftersom jag inte ville att pappa skulle veta vad jag hade använt mina surt ihopmålade pengar till. Kalle, som kompisen hette, hade en pappa som var mindre nogräknad. Jag tror att jag vägde 46 kilo då och var 185 centimeter lång. Rena men hade stora problem med att få igång den. Som tur var var Kalle en kreativ själ, så vi hjälptes åt. Hojen på sidostödet, jag på fotpinnen och Kalle på en pall bredvid. Den hade en Amal vara snabb att öppna choken igen. Annars surade den igen och då blev man svettig. Hojarna kom och gick genom åren, det var allt mellan himmel och jord. GPz900, Bol d’Or, XR400R, Kawa H2, allt vad de hette. Men en hoj stod sig genom åren och det var den Kawasaki KZ750 B1 som jag köpte av en olycklig sate för en liten peng 1979. Killen hade gjort ungefär som när jag köpte min R 1150 R, han köpte på stående fot och åkte hem och sade lyckligt motorcykel jag har köpt!”. Hon tittade kallt på honom och sade ”Ja, det är jag nästan gratis av honom dagen efter. Den Kawan hade jag kvar ända tills jag köpte Hondan som jag blev påkörd bakifrån med. Köpte och sålde en hel del andra motorcyklar under tiden men Kawan blev kvar. Den gick förnämligt bra både efter vägen och i svampskogen. Hondan, den blev jag som sagt påkörd bakifrån med, så den rök. Hemska trauma! Traumat mildrades dock av den BMW som ersatte den. Jag kan inte påstå att jag är någon större touringåkare. Jag brukar hinna köra en hel del på en sommar men det rör måste ner på stan och handla eller ta sig till jobbet. Ni vet. Lustigt nog tar det ofta dubbelt så lång tid att ta sig hem från jobbet på eftermiddagen som att ta sig till jobbet på morgonen. Så därför har jag alltid haft motorcyklar som har varit anpassade efter detta. Nakna, avskalade, gärna med ordentlig motor att köra med. Smidiga 37 möjligt. Har aldrig ägt en GPS, har för vana att köra dit framhjulet pekar bara och stanna och sova när jag blir trött. Men detta innebär ju inte för den skull att man ska åka utan stil. Tvärtom, det mesta man gör är värt att göras med stil. Det där insåg jag efter ett tag när jag hade köpt min R 1150 R. Att använda den som vardagsmoppe, det var att göra det med stil. Att sätta sig på hojen och köra 27 mil från Umeå till Sorsele och äta en burgare på Frasses med en något sånär naken BMW, det är att äta burgare med stil. Jo, jag gillar att åka hoj med stil. Det är nog därför jag kör BMW.