GLAS 1
Okrönikan ve Säverman Ove Säverman är legendarisk
kåsör på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. Han har också skrivit ett tiotal böcker, bland annat ”Passagerarliv” och ”Den svenska schlagern”. Han har gjort lite radio, en dokumentärfilm om tåg och tillbringat sammanlagt 40 år på DN som reporter, kåsör och redaktör. Alla har ett trasigt fönster, förr eller senare Alla har ett trasigt fönster, förr eller senare. I stumfilmen ”Chaplins pojke” springer pojken i förväg och krossar fönster som pappa Charlie sedan erbjuder sig att laga. I de första ljudfilmsfarserna kastar För oss är glaset självklart. Inte för skatan. Ingen kan begära att en skata eller en fladdermus ska begripa vad ett fönster är. De flesta människor vet heller inte vad glas – egentligen – är. En vackert glödande klump som glasblåsaren på Skansen formar till en skål. Glas är en vätska, minns jag från skolan. Det skulle inte skatan hålla med om. Inte heller den som tappar ett fönster i en trappa. Ingenting ser så sjavigt ut som ett trasigt fönster. Putsen må rämna, målarfärgen flagna, en spricka kan passera men ett utslaget fönster är ett utslaget fönster. I Paris går glasmästarna gata upp och gata ner med en kärra och en pingla som förkunnar att här kommer jag och lagar era fönster. Helan och Halvan tegelstenar som med lika osviklig som ljudlig precision råkar krossa grannens fönster. Grannen svarar med att ta tegelstenen och lika ljudligt krossa vindrutan på deras T-Ford. Att dråsa ner genom ett glastak var också effektfullt. Själva klirret av krossat glas bidrar säkert till att medborgarna kastar tomflaskor med sådan förtjusning i akustiska plåtcontainrar. Man ser inte krosset, bara hör det, klarare i en tom container, dovare i en halvfull och nästan stumt i en full container. Förr i tiden krossade man inte sina tomflaskor i containrar utan lämnade in dem mot pant på Systemet, allmänt kallat Glasbanken. Det var ett ständigt klirr i butiken och en ombonad doft av På landet har vi en skata som ibland tar sig in genom kattluckan i l adan och sedan inte kommer ut. Den flyger ideligen mot fönstret – pang, så ramlar den ner på golvet. Den gör om försöket och ramlar igen, gång på gång på gång tills vi hör smällarna och öppnar dörren så att den kan flyga iväg. vin, konjak och punsch från urdruckna glasflaskor. Kontrasten var stor till de flaskor som såldes och slogs in i grått papper för att inte skvallra om sin existens i portföljen. Gamla stadsbor minns klirret från bryggarhästarnas tungt lastade vagnar. Gamla skärgårdsbor minns Ölbåten som kom tuffande med klirrande flaskor när sjön gick hög. I vissa kulturer krossar man glasen vid bröllop och stora fester, det ingår i firandet. Man kastar glasen i rena glädjeyran. Dock inte uppe i Norden. Det berättas om en rik societetsdam som var känd för sin förnämliga, oersättliga uppsättning kristallglas. Och för sina infall. En gång lät hon införskaffa en billig kopia åt sig själv medan gästerna fick dricka ur den glimrande kristallen. Upptänd av druvans safter höll hon ett flammande tal och kastade glaset i väggen. Gästerna blev så tagna av talet att de alla grep sina glas och gjorde detsamma. Ove Säverman GLAS 23