Omtanke 1
Arbetet med ”Stopp! Min kropp!” är Hanna extra st
olt över. Hon växte upp på Vallby i Västerås, tillsammans med mamma som var beteendevetare och pappa som jobbade i reklambranschen och två systrar. Där i området fanns många barn och verkligen en blandning av familjer, många av dem nyanlända. I klassen fanns även barn med föräldrar med tydliga psykiska besvär och pågående missbruk. – MAMMA VAR väldigt engagerad socialt och alla var välkomna hem till oss. Hon jobbade också med unga vuxna med intel12 | www.ssil.se lektuell funktionsnedsättning. Hemmet var fullt av barn och djur, som mest hade vi 20 husdjur på samma gång. Vi var annorlunda på ett privilegierat sätt, vi hade det bra helt enkelt. Men fick samtidigt på nära håll se att barn och familjer kan ha det svårt. Vi har alltid uppmuntrats att engagera oss och bry oss om andra och vi hade tidigt en vetskap om att varje människa kan göra skillnad och att vi alla behöver varandra. Båda mina systrar jobbar nu också med att förbättra villkoren för barn som har det svårt, men på olika vis. Efter gymnasiet läste Hanna fristående kurser som praktiskt filosofi, innan hon i mitten av 90-talet sökte in på det nystartade psykologprogrammet på Linköping universitet. På somrarna medan hon pluggade till psykolog arbetade hon på Eureeni Minne. – Det var ett barnhem som tog emot akutplaceringar av ensamma barn och föräldrar med barn. Det gjordes även bedömningar av föräldraskap och samspel. Jag fick de där barnen och deras föräldrar under huden, minns Hanna.