Omtanke 1
Paulina Gunnardo brinner för barnrättsfrågor. Mar
ia Lundberg, socionom, har skrivit en bok om sina egna upplevelser. »Studier visar att man inte anmäler i den utsträckning som man känner oro, trots att man är skyldig till det enligt lag« Det är därför som Maria och Paulina är så angelägna att nå ut med den här kunskapen och om vad som händer efter en orosanmälan, hur man går tillväga och vilken hjälp familjen och barnet kan få. Det pratas mycket om socialtjänstens arbete, men något man inte pratar om och som man missar enligt Maria och Paulina är försummelse. Långvarig försummelse ger liknande symptom som sexuell utsatthet, något som innebär stort psykiskt lidande för barnet. – Det är många yrkesgrupper som har skyldighet att anmäla till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa, till exempel inom förskola, skola, hälso- och sjukvård. Enligt Socialstyrelsen får man in för få anmälningar gällande yngre barn. De har färre vuxenkontakter och upptäcks därför inte lika ofta. Studier visar att man inte anmäler i den utsträckning som man känner oro, trots att man är skyldig till det enligt lag, säger Paulina Gunnardo. – BARN FAR illa och skulle kunna få hjälp om bara någon vuxen skulle reagera. Jag blev själv sexuellt utnyttjad av min pappa mellan 10-16 års ålder. Det fanns säkert en mängd tillfällen som någon lärare, kompis förälder eller mina släktingar hade kunnat undra hur jag egentligen hade det. Ingen ställde någonsin frågan förrän jag gick i gymnasiet och en skolsköterska upptäckte min utsatthet och hänvisade mig till skolkuratorn som ställde frågan om någon hemma inte var snäll mot mig. Då hade jag gått ned väldigt mycket i vikt och skolsköterskan ville att jag skulle komma och väga mig upprepade gånger. Maria svarade ja på skolkuratorns fråga och att det var hennes pappa. Pappan erkände direkt för polisen när de kom. Maria fick komma till ett jättefint familjehem och känner stor tacksamhet till skolkuratorn. – De räddade livet på mig. När Maria arbetade som socialsekreterare och hade samtal med barn brukade hon förklara att de var på ett ställe där det är okej att prata om jobbiga saker och fråga om någon där hemma hade slagit dem eller tagit dem på kroppen på ett ställe som inte känts bra. – Man måste våga fråga, fråga igen och igen. Var tydlig och rakt på sak. Sedan måste du också visa att du står kvar och finns tillgänglig. Ett barn som är utsatt som jag var är redan i den värsta mardrömmen. Det finns ingen fråga som skulle vara värre än det. DET ÄR INTE säkert att barnet berättar något första gången de får frågan, särskilt inte hos socialtjänsten. Man kan vara rädd för vad som kommer att hända och man kan också ha blivit hotad att inte berätta för någon. Barnet känner också en stor skam. – Skammen är värst. Det är den som hindrar att berätta. Man kanske berättar något litet för att se hur mottagaren reagerar, säger Maria. Paulina fortsätter: – Vanligast är att berätta för en jämnårig kompis. Det kan vara en kompis föräldrar som får höra något först av alla. Därför är det så viktigt att alla vuxna som känner oro för ett barn vågar agera. www.ssil.se | 47