Omtanke 1
»Det farliga är när barn lämnas ensamma i jobbiga
situationer« Utifrån detta exempel nämner Hanna ”Stopp! Min kropp!”, ett arbete som började på Rädda Barnens Centrum för stöd och behandling redan 2013. Erfarenheten från barn de mött som varit utsatta för sexuella övergrepp är att det kan dröja många år innan de berättar om vad de varit med om, för de vet inte vad de ska säga. Ett viktigt syfte med ”Stopp! Min kropp!” är att göra ämnen kring kroppen, kroppslig integritet och utsatthet pratbara, att ge verktyg och ord till barnen. – Att få vara med och utveckla ”Stopp! Min kropp!” har varit så fint. Det är ett begrepp som många barn och vuxna tagit till sig. Vi har utvecklat sätt att prata med barnen om kroppsregler och känslor på ett nyanserat sätt, benämna sina privata områden och skilja på bra och dåliga hemligheter. ”Stopp! Min kropp!” består numera både av vägledningar till vuxna och material direkt för barn så som korta filmer, en sång, en kortlåda med frågor och arbetsblad. För att detta ska spridas har Rädda Barnen initierat en ”Stopp! Min kropp!”-vecka som i oktober återkommer för tredje året i rad. – Vi uppmuntrar skolor, förskolor, föreningar och föräldrar att engagera sig så att budskapet når många barn. Hanna har också fått möjligheten att vara med och skriva barnböcker på temat ”Stopp! Min kropp!”, en för de yngsta barnen och en för sex till nio-åringar. – Att få skriva direkt till barn är en ära och glädje. Att få skapa något som barn kan ta till sig och läsa om igen. JUST NU HÅLLER Hanna på med en ny barnbok för mellanstadiet. Denna gång år temat lite annat, psykisk hälsa. Även denna bok mynnar ur en vägledning för vuxna som Hanna och kollegor tagit fram ”Blandade känslor – om barn och ungas psykisk hälsa.” – Jag har tänkt på den här typen av bok ganska länge. Den ska handla om vad vi alla kan göra för att främja psykisk hälsa. Att det är okej att både må bra, dåligt och mitt i mellan. Boken kommer att stötta 14 | www.ssil.se barn till att hitta vanor i vardagen, att få hjälp med att förstå tankar och känslor och vad man kan göra om känslor blir för starka. Men även hur man kan få hjälp eller hjälpa en kompis. Återigen, hjälpa till att göra svåra saker pratbara. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Visionen är att den ska finnas tillgänglig i skolan. Hanna säger att det kan tyckas att hon gör väldigt mycket, men där finns en röd tråd, i allt hon gör. – Jag står i barnens skor och mitt mål är att i allt jag arbetar med få in och behålla barnens perspektiv. Det farliga är när barn lämnas ensamma i jobbiga situationer. Vi vuxna måste se och prata med våra barn, eller alla barn. Vi måste hjälpa dem att sätta ord på känslor och hitta sätt att lugna starka känslor. Det är där vi måste börja. Att be om mer resurser till BUP är lite för sent tycker jag. Jag tänker mycket kring de här sakerna, att vi måste satsa långt tidigare. Hanna och hennes kollegor kontaktas återkommande av Lilla Aktuellt för att chatta med barn. Den första gången var efter terrordådet på Drottninggatan och sedan flera gånger om kriget i Ukraina och hur man ska prata om krig med barn och under pandemin. – De gör ett otroligt fint arbete med att nå ut till barn och jag är glad att få vara med och hjälpa till när det behövs. Hanna är bekymrad över hur till exempel kvotflyktingar tas emot av samhället, att barn och föräldrars behov av stöd och behandling ofta missas. – De som får komma till Sverige är ofta utvalda utifrån att de har funktionsnedsättningar eller att det har varit med om extremt stressfyllda händelser, som att bevittna dödligt våld eller utsättas för övergrepp. De får möjlighet att starta ett nytt liv i Sverige, barnen placeras i förskolor och skolor och föräldrarna ska in i kommunernas introduktionsprogram. Det är jättefint. Men ingen tycks fråga om deras erfarenheter, förluster och minnen. Föräldrarna har höga krav på sig att anpassa sig till ett nytt land och få ihop den praktiska vardagen. När barnen kommer till oss är det ofta för att skolpersonal märker att barnen mår dåligt eller har tydliga svårigheter att fungera i vardagen. Det blir så fel. Vi tar emot behövande familjer, men sen dröjer det med stöd och vård. Det finns en del att jobba med. Jag blir lite matt ibland, men jag är tacksam för att jag får vara på den här platsen och jobba med de här människorna. SEDAN FEM ÅR har hon och psykologkollegor på Rädda Barnen haft öppna samtalsträffar på Folkets Husby, i Järvaområdet. Dit kommer föräldrar och samtalar om livet i ett nytt land, om socialtjänsten och om att vara förälder. – Det är verkligen brobyggande. Vi alla kämpar med liknande saker, och vi kan göra