Svensk Jakt nr 2-3

Svensk Jakt Chefredaktören Svensk Jakt Älgjakt Svensk Jakt Ögonblicket Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Opinion Svensk Jakt Riksnyheter Svensk Jakt Blyfrågan Svensk Jakt Vildsvinsjakt Svensk Jakt I backspegeln Svensk Jakt Håll hunden varm Svensk Jakt Avskjutning Svensk Jakt Rävjakt Svensk Jakt Gör en isåtel med minkbete Svensk Jakt Hälgekrysset Svensk Jakt Hört, sett & läst Svensk Jakt Utrustning Svensk Jakt Hälgeserien Svensk Jakt Vapen & skytte Svensk Jakt Frågor och svar om vapen Svensk Jakt Vapenutrustning Svensk Jakt Fråga veterinären Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet Svensk Jakt Jaktbart vilt Svensk Jakt Soltider februari Svensk Jakt Soltider mars Svensk Jakt Viltsmak Svensk Jakt Redaktionen Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland Svensk Jakt Regionalt Sydost Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE R Stelt studsarfett S Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. å länge någon kunde minnas hade lagenlig älgjakt i Västerbottens län endast bedrivits i september, men 1978 skulle det bli ändring på det. Då utökades nämligen jakttiden med de tio sista dagarna i oktober. Oktoberjakten hade inte kommit till utan debatt. Jag var själv motståndare till den, eftersom jag fruktade att småviltjägarna skulle komma i kläm. Jag lyckades dock inte vinna tillräckligt stöd för mitt argument och sedan alla jaktvårdskretsar tillfrågats var saken klar: vi skulle för första gången jaga älg även efter brunsten. När den aktuella dagen nalkades hade det dragit in ”Snart nog upptäckte jag färska spår av ko med kalv och upptaget kom som ett brev på posten.” ett högtryck. Vädret var klart och kallt med tvåsiffriga minusgrader. Det hade dagen före fallit ett par deci meter snö och när jaktlaget samlades tyckte jag mig ha fått vatten på min kvarn rörande det olämpliga i att jaga älg i oktober. Ingen motsade mig, men jaga skulle vi förstås ändå. Alla var väl påpälsade utom jag, för jag skulle gå med hund. Mest och kanske även bäst klädd var Birger. Han hade lyckats hitta en gigantisk, fotsid ytterrock som han svept utanpå alla andra plagg för att motstå kylan. Det var en fin dag att färdas i skogen, men bevare mig för att sitta på pass. Snart nog upptäckte jag färska spår av ko med kalv och upptaget kom som ett brev på posten. Min vita jämte var redan framme hos älgarna som under gångstånd sakta drog sig bortöver Bomyran. Nere vid lysledningen, i kanten mellan myr och skog, postade Birger och det var dit älgarna var ställda. Jag följde sakta efter utifall det skulle bli något stopp på vägen. Det var kalven vi var ute efter i så fall. När jag bedömde att älgarna började närma sig Birgers pass stannade jag och väntade på det förlösande skottet. Ingenting hände förutom att skallgivningen med ens blev glesare till följd av att älgarna börjat röra sig fortare. När jag kom fram till Birger gick han av och an på sitt postställe. Han höll studsaren framför sig med båda händerna och bara stirrade ner på den. Av spåren kunde jag utläsa att han haft älgarna på tio meter. – No jär hä guförbannat, stammade han fram. Birger, som var en säker skytt, var djupt upprörd. Det SVENSK JAKT Nr 2/3 2023 var inte att ta miste på. Han tillhörde den generation som var uppväxt med att det skulle smälla om man fick chans på någonting så sällsynt och värdefullt som en älg. Men hur jag än frågade kunde jag inte få ur Birger något vettigt svar. Han bara himlade med ögonen och sökte ord men, det stannade hela tiden vid samma besvärjelse: – No jär hä guförbannat! Gångståndet hade försvunnit in på grannmarken och det återstod bara att söka kontakt med de andra jägarna. När vi nådde samlingsplatsen hade Birger lugnat sig så pass att han någorlunda sammanhängande kunde förklara varför han inte hade skjutit. Det framkom då att han efter septemberjaktens slut enligt gammal vana hade gjort ordentlig vapenvård och fettat in sin studsare för vintern. När den nu oväntat skulle begagnas igen hade han försummat att torrdra den. Till följd av kylan hade fettet stelnat och när han drog i avtryckaren orkade inte slagstiftet fram till tändhatten. Vapnet hade helt enkelt klickat och det älgekipage som närmat sig hans pass som en snigel hade försvunnit som en blixt! Numera är oktoberjakten på älg väl etablerad i mitt hemlän. Somliga jaktlag börjar inte jaga förrän då. Tvåsiffriga minusgrader och fotsdjup snö förekommer knappast längre. Höstarna har blivit mildare och barmarken varar längre. Det är ungefär en månads förskjutning. Oktober är i dag ungefär som september var förr. Men ännu står minnet av denna vår första oktoberjakt så väldigt levande för mig, så snart ämnet kommer på tal. ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT 89 Svensk Jakt Nästa nummer