Nollnitton 1
Bok nen blev populär. Varför har det blivit coolt
att ifrågasätta terapi? – Jag tror att det är för att det länge funnits en uppfattning om att terapi inte har några biverkningar och att alla borde gå i terapi. Till skillnad från många andra saker har man sett det som en no brainer och att det bara kan vara positivt. Men det är verkligen någonting som man kan ifrågasätta mycket mer. Man kan börja med en så enkel sak som att titeln ”terapeut” kan användas av vem som helst. Jag kan säga att jag är det. Vill du säga att du utför ”rosenterapi” så kan du det. Jag snackade faktiskt med en tjej som hade utbildat sig till psykolog och sa att det var en skrämmande upplevelse när människor med helt sinnessjuka liv bara tittade på henne och förväntade sig att hon skulle säga något som skulle lösa det. Hon kände att hon bara ville skrika. Hon kanske har valt fel yrke? – Vissa problem finns det kanske inga jättenkla lösningar på. Man måste också skilja på riktig terapi och phony doctors. Det finns ett sånt jävla överflöd nu av sådana människor, mentala coacher som kanske tar vissa element från terapi och hela tiden matar ut dem på ett väldigt förenklat säljbart sätt. Apropå cool girls är det ju många som har skämtat om terapispråk och att det känns urvattnat. Det blir en total överdos i kulturen som gör att man till slut känner ”Vad fan är det här?”. Det finns någon ruta i boken med en karaktär som slutat lita på sin egen förmåga att äta frukost utan experthjälp. Det kände jag igen mig i. Jag har kommit på mig själv med att vänta med att fatta många livsbeslut tills nästa terapisession. – Jag har en kompis vars terapeut sa till henne att det är dags att sluta gå dit. Hon blev jätteupprörd och frågade om man inte ska gå i så mycket terapi som möjligt. Terapeuten svarade att terapi inte alls ska vara så, att det är jätteviktigt att hon slutar överlåta en massa livsbeslut på henne och att hon måste leva sitt eget liv. Min kompis blev helt chockad. Sedan fattade hon att det är det som är grejen. Jag såg din Dramatenpjäs på samma tema i våras och skrattade gott åt repliken ”Vi vill inte ha råd, vi vill ge råd”. Lever vi i en särskilt predikande tid? – Den repliken kom från en undersökning jag läste om människor som underpresterar på många plan i livet. När forskarna frågade de människorna vad de tror att de behöver göra för att komma tillrätta med sina problem visade det sig att alla visste exakt vad de borde göra. Problemet var att de inte trodde att just de kunde göra de sakerna. Då gjorde forskarna ett experiment där de lät lågpresterande elever coacha andra elever i hur man pluggar. Det höjde deras egna studieresultat jättemycket. De mådde så jävla bra av att få vara exper16 ter. Min lilla humoristiska take var ”Tänk om hela självhjälpskulturen bygger på att det är så nice att få vara en rådgivare?”. Det tycker jag man kan känna igen själv, det är så otroligt härligt att smälla in ett gött livsråd till någon. Jag antar att det finns en biologisk funktion med det eftersom det är bra för arten att kunskap sprider sig. Men att evolutionen kanske inte hunnit kalibrera om efter att råden skiftat karaktär från att man inte borde äta flugsvamp till att man borde dricka en sellerismoothie varje morgon. – Exakt. De här mentala coacherna på nätet har massa följare. De står på toppen av hierarkin. Det är klart att det är självförtroendehöjande att vara mest populär i en grupp. Men det är också väldigt självförtroendesänkande att få råd som man inte har bett om. Tänk om jag skulle fråga dig om du har tänkt på att du skulle kunna knäppa dragkedjan på din tröja eftersom det skulle se snyggare ut? Det vore ganska obehagligt. Man kan känna sig ganska dissad av helt opåkallade råd. Blir inte du med den här boken bara en i raden av självutnämnda rådgivare? – Jo, verkligen. Jag har varit det länge. Jag har det draget, att vara en besserwisser och rådgivare. Det är det som ger mig så bra självförtroende. – Jag tycker att många olika typer av rådgivare har råd som det går att använda sig av. Jordan B Peterson säger att man bara ska jämföra sig med den man var i går. Det är användbart. Jag tror att det är viktigt att man hittar en känsla av något slags jag som man kan värdera råden utifrån. Nina Björk har precis skrivit en ganska bra bok om hur man kan lära sig att lita på sig själv. Hon vill att man inte bara ska fråga sig om man vill göra någonting, utan om man vill vilja göra det. Det kan vara ganska svårt att veta vad man egentligen vill. – Det var en av de vanligaste frågorna jag fick när jag var rådgivare i radioprogrammet Allvarlig talat: ”Hur ska jag veta vad jag vill?”. Ganska ofta handlade det om att skaffa barn. ”Hur ska jag veta om jag vill det eller om jag vill det för att alla andra gör det?”. Svaret är kanske att om man ens funderar på om det är vad man verkligen vill så är det inte vad man verkligen vill? – Kanske. Problemet är att det ofta rör sig om beslut som det inte går att förstå konsekvenserna av. Därför går det inte att fatta ett rationellt beslut. Du måste bara ha någon slags intuition, vad det nu är. Blir du stressad om du inte ägnar varje vaken sekund åt att optimera dig själv? – Kanske inte varje vaken sekund. Men som jag skriver i boken tror jag att det finns så många idéer om vad man borde göra att man kan ha en allmän känsla av att man är lat, fuskar eller inte gör sitt bästa. Råden ändras dessutom hela tiden. När jag skrev boken höll alla på med det här med att träna 30 minuter tre gånger i veckan för att Anders Hansen har sagt att det lindrar depression. Nu skrev Filter precis en artikel om att det inte stämmer alls, att det knappt har någon effekt. Filter? Ja, de löste ju Palmemordet. Men den positiva effekten med träning är kanske det som du var inne på i början? Att man mår bra därför att man gör något som man är övertygad om är bra för en och att det ger en känsla av att man i alla fall kontrollerar någonting? – Så kan det nog vara. Man blir lite självgod av det, och det kan vara en jättebra livslögn. Men för att en livslögn ska funka måste man tro på den. Det här att ha en viss typ av mening i sitt liv. Vissa människor hittar ju mening i att samla på något helt meningslöst. Det finns inget värde för någon annan i det, men det ger personlig tillfredsställelse och antagligen mår man jättebra av det. Om man kan hitta mening i vad som helst känns det ju onödigt att välja något som är tråkigt att göra. – Ja, verkligen. Frågan är om man kan lura sig själv fullt ut att man gör något kul och destruktivt för att det är bra för ens hälsa? – Att man skulle ha en rutin som är så… ”Knäpp en bärs direkt när du vaknar”. – Exakt. Det finns faktiskt studier som visar att människor som dricker öl på krogen mår bra av det. I England finns det en kultur där man går och dricker tillsammans efter jobbet. Även om de får i sig en massa kalorier och får hjärt- och kärlproblem mår de tydligen så bra av den där sammanhållningen i att sitta och skratta tillsammans att de klarar sig ungefär lika bra som de som bara går hem efter jobbet. Det går säkert att hitta forskning som stödjer att alla de sakerna man själv tycker är kul är bra för hälsan om man anstränger sig lite. Vill du leva så länge som möjligt? – Inte onaturligt länge. Jag förstår inte människor som vill leva i 300 år. Tänk att behöva ha en tjafsig relation med en släkting 300 jular. Det pratas för lite om att döden kan vara en tröst.