Omtanke 1
»Jag saknade min hund och min ångest bara steg oc
h steg« Mia kände sig bortkommen på det första skyddade boendet och vantrivdes. – Jag ser på kudden, på sängen och undrar hur många kvinnor som legat där innan mig och gråtit. Jag frågar var jag kan röka och smiter ut på en balkong. Jag ville inte möta någons blick, jag ville inte visa mig söndergråten. Det skyddade boendet var ganska stort, med 18 lägenheter. Många av kvinnorna som bodde där hade alkohol- och drogproblematik visade det sig. Mia säger att hon kände sig bortkommen. – Jag frågade mig själv vad det var för fel på mig eftersom jag inte hade den problematiken. Jag blev vän med en kvinna som jag fortfarande idag har kontakt med. Jag minns att jag tänkte att det bara var en i personalen som ville umgås med oss, de andra verkade inte vilja ha med oss att göra. PÅ FREDA-SKALAN FICK Mia höga poäng. Men när hon gjorde skattningen så var det inte helt lätt att veta vad som räknades som våld. – Det blev verkligt på något sätt med de frågorna som ställdes, men mest av reaktionerna man fick av personalen som ställde frågorna. Min arbetsplats ansågs som säker så jag kunde fortsätta att ta min bil till jobbet, så jag fortsatte att jobba, först med min bil, sedan kommunalt. Något som förvånade Mia var att de inte lagade någon mat själva, utan fick hämta ut lunchkuponger för att använda på någon närliggande restaurang. Till kvällsmat tinades det upp djupfryst färdigmat och smörgåsar på kvällen. Mia vantrivdes i stort sett hela tiden. – Jag fick agera som personal när vi 22 | www.ssil.se hade en utåtagerande tjej som ville attackera med en sax, för att personalen inte vågade. Jag saknade min hund och min ångest bara steg och steg. Kände mig fast, även om det var mitt i en stor stad. Personalen hade sovande natt där och många av dem var irriterade för att jag var tvungen att gå upp så tidigt till mitt jobb, för då skulle det larmas av. Jag fick inte brygga kaffe på morgonen och inte heller röka min morgoncigg i lugn och ro, berättar hon. MIA FICK INGET boende dit hon fick ta med sig sin hund, trots att hon blivit lovad att det skulle ske efter en vecka, men veckorna gick. – Jag grät varenda kväll, jag sörjde över det som varit och den situationen jag hamnat i, för att jag blivit kär i fel man. Efter fyra veckor, när jag inte fått min hund lämnade jag boendet. Hon återvände till mannen efter att ha hämtat hunden hos hundvakten, för Mia ville återförenas med sin hund. Till socialtjänsten sa hon att bodde i bilen. – Jag var hos honom i fem dagar, han var elakare och argare än tidigare. Han slog på materiella ting oftare. När vi var ute och åkte bil så kunde han bli arg, skrika på mig och slå i ratten. Jag kände hela tiden att jag tassade på tå för att det inte skulle eskalera. Jag hoppades att socialtjänsten skulle höra av sig snart. När hon fick samtalet om att det fanns ett nytt boende för henne och hunden packade hon ned mer saker, då hon inte fått med sig mycket förra gången. Senare, när hon öppnade dörren till sitt nya hem kände hon en befrielse direkt. Det var en riktig lägenhet med flera rum. – Vilken underbar känsla att komma till ett ställe som var inbjudande och hemtrevligt. Jag skulle få stanna minst ett år, vilket kändes skönt. Men sen då, vart skulle jag ta vägen efter det? Ett år går väldigt fort. Det är stressande att vara hemlös och Mia hade förlorat allt, för att hon blivit kär i fel man. Han kunde fortsätta att leva sitt liv som vanligt, medan hon var på flykt. – Jag kände mig så sviken och dum i huvudet. Jag hade svårt att förlåta mig själv, det var väldigt mycket självanklagelser minns jag. Hon var också rädd för att inte bli trodd på. Vad hade hon för bevis? Hur skulle hon förklara? – Han hade varit smart och aldrig skickat några hotfulla sms. Och jag hade inte filmat eller spelat in någonting så jag hade inga konkreta bevis. MIA POLISANMÄLDE ALDRIG sitt ex, just för att hon inte hade bevis och var rädd för att ingen skulle tro på det hon sade. – Jag tänkte att jag inte ville ta risken att förlora mot honom om det stod ord mot ord. Det skulle kännas som ett nederlag om han skulle vinna. Det var som om han då skulle vinna ännu en gång över mig, ifall allt skulle läggas ner. Jag orkade inte ta den risken. Han hade ju redan tagit allt annat, jag ville inte att han skulle få ta min sista värdighet, förklarar hon. Mia minns när hon första gången gick ut med sin hund, och den befrielsen hon kände.