Omtanke 1
Mia minns att hon kände hopp och en sådan kraft n
är hon fick bo med sin hund och handla sin egen mat. Bilden är en gengrebild. – Jag kände mig fri, även om jag egentligen inte var det utan långt ifrån. Men jag minns att jag gick med min hund och jag log för första gången på över en månad. Jag kände hopp inom mig och det gav mig kraft. En annan sak var när jag skulle gå ut och handla mat första gången. Jag var så stolt och glad över det jag handlade och ställde i mitt eget kylskåp. Att få laga den mat jag ville ha och inte det mitt ex krävde var en lyx. Vid det här laget var Mia sjukskriven för ångest och depression. På det nya boendet fick hon vänner och kände sig inkluderad, det var skönt att möta andra som varit med om liknande saker. – Jag har fått vänner för livet. Det var en otrolig trygghet i att möta andra med samma slags erfarenheter, höra egentligen samma berättelse men att männens namn var ett annat. Jag kände mig inte ensam längre. Efter sju månader ansåg socialtjänsten att det inte längre fanns en hotbild och att de inte skulle betala mer för platsen på det skyddade boendet. – De tyckte att jag skulle bo på ett vandrarhem och gav mig en månad att flytta. Jag var så besviken och ledsen. Jag hade lovats minst ett år. Då fick jag tankar på 24 | www.ssil.se »Vilken underbar känsla att komma till ett ställe som var inbjudande och hemtrevligt« att avsluta mitt liv. Jag orkade inte längre, jag hade ju precis landat och börjat känna mig hoppfull igen. Kvinnojouren gjorde det bästa de kunde, men det kändes som om de var motarbetade av socialtjänsten. Det kändes som vi kvinnor bara var papper, som flyttades mellan olika bord, säger Mia. DET SLUTADE MED att Mia fick hyra lägenheten i andra hand, med ekonomiskt bistånd. Hon hade då sökt social förtur på ett boende i kommunen men blivit nekad, eftersom hon inte hade barn. – Det var åt helvete, för boendet var inte värt pengarna och jag avskyr att behöva söka ekonomisk hjälp. Dessutom var jag fortfarande hemlös. Jag hade också skulder hos Kronofogden och då är det nästan omöjligt att få en lägenhet. Mia diagnostiserades med PTSD och akut stress och går sedan ett halvår på traumabehandling hos en psykolog. – Det har varit jättetufft att djupdyka i allt jag varit med om. I början grät jag hela tiden när jag tvingades återuppleva händelser och återigen känna mig liten och värdelös. Under en lång tid hade jag mardrömmar om mitt sex och flashbacks på dagarna då jag hörde hans röst och elaka kommentarer. Idag gör det inte lika ont att minnas och berätta. NU VÄNTAR HON på en lägenhet i en mindre stad. Hon vill tillbaka ut i samhället och livet och längtar till den dagen hon har ett eget hem som hon själv har inrett. Mia önskar att det fanns bättre och snabbare sätt att komma ut till samhället. – Man ska inte behöva bo på kvinnojour för länge, även om jag vill ge en stor eloge till kvinnojourerna som gör att tungt jobb. Men de har det tungrott tyvärr, då samarbetet med socialtjänsten inte alltid är så smidig. Men jag är också glad över alla fina människor jag träffat, som jag inte hade mött om jag inte hamnat i den här sitsen. Den dagen hon har ett eget hem kommer hon att känna stor tacksamhet. ●