Omtanke 1
»Vi är alla ensamma i grunden, men det blir så my
cket lättare om vi kan vara ensamma tillsammans« Tommie Sewón Fast samtidigt, tillägger han, så ger den trygghet som skapas i rummet mod att våga utmana varandra på ett varsamt och kärleksfullt sätt, något som då kan låta i stil med ”Nu har du pratat om din döda katt flera gånger. Skulle du kunna tänka dig att skaffa en ny katt?”. Vilka är det som kommer? – Både män och kvinnor, ja, till och med par – och i alla åldrar, dock främst från 40 år och uppåt. En del är sjukpensionärer, andra mitt uppe i ett yrkesliv, vissa har ett långt liv av ensamhet bakom sig och för andra har ensamheten utlösts av en kris, som dödsfall eller skilsmässa. Oavsett orsak så är den gemensamma nämnaren hos alla som kommer känslan av ensamhet, där det som har visat sig betyda mest för de flesta är att få träffa andra med samma känsla. – Från början var Anonyma Ensamma sägs i rummet stannar i rummet, men på frågan om vad som kan komma upp på mötena nämner han några exempel: – Det kan vara allt ifrån saknaden av en bortgången livskamrat till ledsamheten i att aldrig bli hembjuden till någon. Att förlora ett husdjur kan också vara stort och viktigt att ventilera för någon som redan innan lever ensam. Träffarna präglas av stor respekt för varandra, för som Tommie Sewón säger; – När man är nära sin egen sårbarhet så är man inte så benägen att slänga ur sig ”ryck upp dig!” till någon annan. framförallt tänkt som ett frihetsprojekt, en slags språngbräda att komma ut ur sin ensamhet och bli mer social igen, men ganska snabbt märkte vi att gruppen i sig fick ett självändamål. Att bara ses här och ha träffarna att se fram emot varannan vecka betyder oerhört mycket. Varför är gruppen viktig? – Det blir väldigt sårbart om man hänger upp sitt gemenskapsbehov på ett fåtal personer och låter dem bli hela ens värld. Då är det bättre om det finns ett sammanhang med många ögon och öron. Upplägget är enkelt. Efter en kort fikastund sätter sig alla i ring och ”rundan” börjar. En i taget delar med sig av sitt, följt av feedback och samtal som ofta leder vidare till annat som berör. Tommie Sewón fördelar ordet så att alla får komma till tals, men förutom detta – och att förbereda fikat och skicka ut kallelserna – gör han egentligen inte mer än någon annan här, säger han ödmjukt. – Först tänkte jag att jag behövde använda någon avancerad samtalsmetodik och förberedde mig minutiöst, men märkte snabbt att det inte behövdes. Samtalen flyter på så bra ändå. Det verkar fungera att vara bara jag! konstaterar han glatt. Även om Tommie Sewóns roll är att leda gruppen så har den kommit att betyda väldigt mycket även för honom själv, understryker han: – Jag har lärt mig våga möta andra människor på ett friare sätt, utan krav på mig själv att behöva prestera. Det har stärkt min självkänsla. Deltagarna verkar tycka om mig fast jag inte har någon smart metod! Åter till detta med att vara människa, alltså. Och styrkan i att det är okej att bara vara den man är. Inte det lättaste, ens för ett ”proffs” som Tommie Sewón, som förutom att ständigt brottas med dessa tankar och känslor för egen del också arbetar med det i sitt skapande på olika sätt, både som författare och låtskrivare. I boken Att prata om livet med en penna och i skrivarkurser för både ungdomar och vuxna vill han även inspirera andra att börja skriva: – Skapandet har alltid varit som en livlina för mig. Särskilt vid olika brytpunkter i livet. Då hjälper skapandet mig igenom, oavsett om det jag skriver leder till en bok, en dikt eller till ny musik. I grunden handlar det om behovet av att reflektera – något som jag tror att vi alla behöver göra för att först upptäcka oss själva där innerst inne, sedan kunna bryta mönster och komma vidare med sådant som skaver. www.ssil.se | 11