Omtanke 1
Nathalie Sundberg hade en svår tonårstid och stan
nade hemma från skolan. Det första behandlingshemmet var bra och Nathalie började må allt bättre. Hennes liv har kantats av psykisk ohälsa, missbruk och självmordsförsök. Nathalie Sundberg mår bra idag och ska utbilda sig till socionom för att kunna hjälpa andra. På Barnkonventionsdagen tog hon upp konkreta exempel där Barnkonventionen som lag hade behövts för hennes egen del. – Jag fick inte vara delaktig. Det var ingen som lyssnade på mig, vad jag tyckte. Det var ingen som såg mig som något annat än ett problem. Nathalies berättelse startar när hon var 14 år. Då led hon av social fobi, hade hallucinationer och panikattacker. Detta gjorde att hon inte kunde gå i skolan. Hon satt hemma, vilket innebar att hon mådde sämre och sämre. – Jag hade självskadebeteende, började missbruka medicin som jag hittade hemma och alkohol för att döva min ångest. Jag tillbringade mina dagar i sängen. Hennes möten med socialtjänsten och Bup var korta och intensiva. – Det var ingen som förklarade för mig varför jag var där. Jag förstod bara att det var något fel på mig, men jag visste inte varför jag mådde som jag gjorde. Jag kände mig rädd och osäker på vad de här människorna egentligen ville. Det gjorde att jag tog allt mer avstånd från vuxna. RELATIONEN MED FAMILJEN blev också sämre. – Min syster trodde att jag bara ville ha uppmärksamhet och min mamma var mest trött. Efter något år fick Nathalie flytta till ett behandlingshem. – Det var som att jag tilläts må dåligt där. Det var bra för alla att jag fick komma dit och jag började må bättre. När jag var 16 år fick jag en ny socialsekreterare som tyckte att jag kunde flytta hem eftersom jag hade gjort framsteg. Det tyckte inte jag, men ingen lyssnade på mig. Det gjorde att jag började må sämre igen och när flytten började närma sig fick jag ett allt mer självdestruktivt beteende. Då blev jag inlagd på Bup. Nathalie berättar att det hölls ett möte om vad som skulle göras, men Nathalie fick inte vara med på det. – Det kom in en personal och sa att jag skulle flytta till ett nytt behandlingshem. Jag fick inte hämta sakerna från mitt gamla behandlingshem eller säga hej då till dem. Jag fick bara säga hej då till min mamma, sedan kom det en bil med en främmande person och hämtade mig. Efter cirka en timme kom vi fram till ett rött hus mitt ute på landet. De tog min www.ssil.se | 29