Omtanke 1
»Jag kände att det inte duger att hålla käften lä
ngre« – Vi drog igång ett stort förändringsarbete. Vår idé var att erbjuda mer idrott åt ungdomarna, arbeta brottsförebyggande och göra positiva värderingsaktiviteter som ett sätt att arbeta för integration. Verksamheten växte för varje år och 2012 gjorde Nicolas ett personligt val, förankrat hos kollegorna inom Helamalmö. – Det här var efter mordvågen i Malmö. Jag kände att det inte duger att hålla käften längre. Jag ville ut och prata, debattera och skälla ut politiker och myndighetspersoner. Jag blev mycket mer utåtriktad. Tidigare hade vi jobbat mer i det tysta men det var en värdelös strategi insåg vi. Han förberedde sig för att kunna uttrycka det han hade att säga genom att skriva och läsa. – Jag skulle inte kunna förstå politikens komplexitet om jag inte var påläst och förberedd. Jag var jävligt oallmänbildad då. Men jag skrev också för mig själv, av existentiella skäl. FÖR EN TID sedan skrev Nicolas en krönika mitt liv, där jag nyligen blivit ensam efter mammas bortgång. Jag antar att jag var mogen nog att förstå att denna händelse var av stor dignitet, med enorma konsekvenser för hela världen. Han ville omfamna all kunskap han kunde och framförallt ville han skapa förändring i människors liv. Nicolas la basketbollen på hyllan och började jobba med organisationen Helamalmö, med idag över hundra personer som verkar för social rättvisa och hållbarhet med särskilt fokus på barn och unga. i tidningen ETC om begreppet ”kris” och om hur olika man definierar en kris. – Under pandemin pratade vi om att vi befann oss i en kris. Det var krisernas kris och epidemiologerna uppmanade alla att hålla sig hemma, jobba hemifrån och inte åka med kollektivtrafiken. En uppmaning, anser jag, helt riktad till medelklassen. Inte till alla de som inte hade dessa val, och som också dog i en högre utsträckning, säger Nicolas och fortsätter: – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, betraktar inte fattigdom, rasism, flyktingläger i lågor och barn som blir slagna för kris. Men för mig är allt det kriser som pågår hela tiden, här och nu. Jag tycker att perspektivet är det viktigaste när man talar om kriser. För Nicolas handlar arbetet om två saker; att i detta nu praktiskt och materiellt jobba med människors tillvaro och höja levnadsstandarden för sårbara grupper, inte bara i de så kallade utsatta områdena, utan även för till exempel pensionärer. Det andra är det långsiktiga strukturella arbetet, det systemförändrande arbetet. Vi pratar om hopp. Nicolas säger att så länge vi andas och lever så finns det hopp, även om det finns stora utmaningar. – Om jag ska vara krass: Folk i de lägre samhällsklasserna pratar sällan i termer av hopp. Hoppet är förenat med det vardagliga livet; att man har mat och att ungarna är trygga. Man gör liksom det man kan med det man har, just nu. Man pratar oftare om hopp bland människor som har allt. Jag lever här och gör det jag kan här och nu. Och här finns hopp. NÄR HAN FICK veta att han skulle bli pappa hade han inga himlastormande känslor, däremot kände han en djup lycka, tillfredsställelse och ett lugn. – Att bli pappa har vuxit till att bli det finaste och viktigaste som hänt mig. Jag är fullständigt tokig i mina döttrar som är tre och fem år. Jag trodde att jag skulle bli mer passiv och sakna drivet när jag blev pappa. Men jag har blivit ännu mer arg på orättvisor. Och det tror jag hänger ihop med att bli skör när man får barn, hela tillvaron är mer skör. När jag såg bilder från Turkiet efter jordbävningen, där pappan håller sin döda dotters hand, gick jag sönder tusen gånger. Våldet har på något sätt kommit åt mig, mitt försvar har krossats. www.ssil.se | 13