Nöjesguiden 1
D et är ett värre brott att äga en bank än att rå
na den”, sa Bertolt Brecht. Oavsett åsikt i frågan kommer man inte runt att människor fascinerats av de som betraktar lagboken som ett serveringsförslag i alla tider. I Sverige älskar vi våra busar och det blir allt vanligare att de får egna biopics. Clark Olofsson, Stig Engström och Jönssonligan är bara några exempel. Nu har turen kommit till den kanske mest spektakulära stöten i vår inhemska kriminalhistoria – helikopterrånet. Den stulna helikoptern, lastad med 39 miljoner kronor i nystrukna sedlar som än i dag inte återfunnits, hann knappt lätta från värdedepåns tak innan alla pangpangböjda filmskapare i världen hade dagdrömt fram sin egen version av storyn. En som var tidig med att göra verkligheten av fantasin, och kanske lite fantasi av verkligheten, var författaren Jonas Bonnier, vars roman Helikopterrånet blev personalens favorit på varenda Akademibokhandel med självaktning i hela landet. Rättigheterna till boken förvärvades av Netflix, som först ville göra en riktig blockbuster-historia med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Men projektet rann, som så många Hollywood-projekt gör, ut i sanden. Istället hamnade uppdraget att göra en svensk filmatisering i nävarna på Snabba Cash-regissören Daniel Espinosa och manusförfattaren Ronnie Sandahl. Men ambitionsnivån är fortsatt hög och intresset kring projektet likaså. En dag när huvudrollsinnehavarna Ardalan Esmaili och Mahmut Suvakci var ute och körde bil blev de stannade av polisen. Konstapeln signalerade till dem att veva ner rutan. Skådespelarna blev förvirrade. Hade de på något märkligt sätt glömt bort att inspelningen fortfarande pågick? Eller trodde polisen att de var brottslingar? Gåtan fick inte ens sitt svar när han frågade när serien kommer. – Jag bara: Va? Vilken serie? Då snurrade han med fingret i luften som en helikopter och garvade. Sedan sa han att vi är sjukt bra skådisar och så drog han, säger Ardalan Esmaili. – Det är inte bara poliser som kommer fram och frågar. Det kommer fram kriminella och advokater också. Varje dag kommer det fram någon till mig och säger typ att deras kusin var inblandade i rånet. Det är som att alla vill vara en del av det här på något sätt, säger Mahmut Suvakci. Det känns som att Netflix har stort självförtroende i den här lanseringen och dessutom skvallrar folk som har förhandstittat om att serien är något extra. Vad känner ni själva? A: Vi känner nog samma sak. Det är inte alltid lätt att veta om saker man är med i själv är bra eller inte. Men när hantverket och hela casten är så briljanta… regin, fotot, klippningen, musiken och allt det där. Då är det lättare att bli åskådare. Jag är väldigt stolt över det vi har gjort. M: Det har varit en grym casting hela vägen, både till de stora och små rollerna. Daniel Espinosa är en av världens bästa regissörer. Ronnie Sandahl har skrivit ett fantastiskt manus. Det har varit ett drömprojekt. När jag såg Megalopolis tänkte jag på hur svårt det måste vara att göra bra film. Trots att man har de bästa personerna som går att vaska fram på alla positioner och en fantasibudget kan man inte ens vara säker på att filmen blir 4+. A: Det är sant. Att göra film är extremt svårt. Det är så många områden som ska kokas ner till någonting. Allt måste synka. Det är verkligen inte alltid det känns som det har känts med Helikopterrånet. Att alla bitar faller på plats så naturligt. Det krävs bra ledarskap. Daniel är en stark ledare. Det är mycket hans förtjänst. Han har gjort det väldigt tydligt vad alla ska göra. M: Vi har inte haft någon prestige gentemot varandra. Det här är min första huvudroll. I Sverige tycker jag ofta att man bryr sig för mycket om huvudrollerna, men här har alla fått känna sig som stjärnor. Under castingen gav han en och en halv timme till varje person som kom in. Jag var motspelare mot nästan alla. Det var några gånger jag tittade på honom efter en kvart och tänkte ”Ska du verkligen utsätta mig för det här?”. Men en timme senare hade skådespelaren gått från att vara nervös och knappt kunna sina repliker till att vara fantastisk. Det var då jag började förstå vad han kan göra. A: Han är en superintelligent människa, även emotionellt. Det känns som att han inte tar någonting för givet hur stor han än blir. Han slappnar aldrig av. Han jobbar hårdast av alla hela vägen. Min bild kan vara färgad av att jag gick i gymnasiet när det hände, men jag minns det som att den kollektiva känslan i Sverige när det hände var ”Fan vad coolt. Ni förtjänar pengarna. Bravo!”. A: Det finns en Robin Hood-aspekt i det, eftersom det inte var ett personrån. Det var inte rån mot en människa på gatan eller en hårt arbetande mamma. Det var ett rån mot staten. Ibland är man arg på ett system. Då kan det finnas en befriande känsla om någon kommer och stör ordningen i det. Det tror jag att många kände. M: Du kunde nog känna så för att ingen kom till fysisk skada. Det var inte så många som tänkte på gisslan och hur de skulle påverkas efteråt. Nu i efterhand vet man att de som togs som gisslan mådde väldigt dåligt efteråt och att rånarnas familjer blev traumatiserade. Men absolut, när det hände tänkte jag som du. ”Vilka hjältar!”. A: Jag tror att man kommer få en mer komplex och nyanserad bild när man ser serien. Vad är det att vara rånare, hjälte eller utsatt? Hur påverkar det en att gå igenom något sådant? Varför skedde rånet? Jag tror att man får svar på många frågor kring det. M: Jag tror att man blir chockad på ett bra sätt när man får reda på varför de gjorde det. Det är det jag tycker är mest intressant i serien. Det finns en sann historia om varför de här grabbarna gjorde det. Är de kriminella? Gansters? Idrottsmän? Det får man avgöra själv. Att få råna värdedepåer och flyga helikopter är väl sånt vi alla går och drömmer om? Hur var det att få göra det? M: Jag vet inte om alla drömmer om det, men det var väldigt intensivt. Jag och Ardalan visste att det skulle vara jättejobbigt fysiskt att klättra upp och ner för de där stegarna och bära pengasäckar, västar och vapen. Vi tränade väldigt mycket innan. Men när vi väl var på plats och skulle spela in kom vi på att vi glömde ha med oss stegarna till gymmet. Jag frågade en av de riktiga rånarna hur de pallade. Han svarade ”Vi bara körde!”. A: Vissa har kanske en bild av att kriminella eller rånare inte sliter som alla andra medborgare. Av den här inspelningen lärde jag mig att det inte är en genväg i livet att vara rånare. Det är ett tufft jobb. M: Man ska planera rånet, utföra rånet och leva med stressen efteråt. A: Det går såklart inte att säga säkert, men jag tror att de här grabbarna hade kunnat bli läkare om de haft en annan väg att välja. Började ni någon gång under inspelningen känna ”Fan, man kanske skulle råna en värdedepå på riktigt ändå? Hur svårt kan det vara?” A: Vet du vad? Vi kan teknikaliteterna på riktigt. Men jag har inte nerverna för det. M: Och så tycker vi ju att det är ganska kul att skådespela. A: Vi hade lyxen att få göra det utan några konsekvenser. M: Men det var ganska skönt att komma 18 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2024