Nöjesguiden 1
17.01, HEMMA Jag rotar fram kostymen. Inser direk
t att jag inte kommer se ut som någon banker med trust fund. När jag köpte den 2017 på NK var den rätt dyr, skräddarsydd och i modernt snitt. Märkligt nog var den inte alls lika tight, för snart tio år sedan, som den är när jag nu krånglar mig i den. Byxorna stramar över låren. Kavajen spänner över bröstet. Det enda som verkar sitta bra är min helt nya, blåvitrandiga skjorta. Jag vet inte hur det gått till, men på något sätt måste tyget ha krympt. Jag frågar min tjej om den sitter bra. Hon menar att “det ändå är mörkt ute, så det syns nog inte”. Vad bra. Jag toppar outfiten med mitt enda par fina skor, Loakes i kalvskinn, gåsdunsväst och en svart fotsida rock. Det är inte perfekt, det är det inte. Ändå, jag ser mig själv i spegeln och kan konstatera: jag är onekligen en man med kostym nu. Det känns bra. Vuxet. Rikt. Jag lämnar hemmet och ger mig ut i höstmörkret. 18.48, RICHE FENIX Leonidas Aretakis, chefredaktör på Flamman, vet inte om att jag skriver ett reportage om att ha kostym. Trist för honom, eftersom vi sedan länge planerat att hänga i kväll. Jag har diffusa planer på 46 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2024 att skriva nåt om “varför dagens vänster är sämst” och tanken är att vi ska reda ut vad jag egentligen menar. Han sitter och väntar på mig inne på Riche Fenix (en krog för 45–åringar som tror de är 25) med två iskalla öl. Vid bordet mitt emot sitter Nöjesguidens chefredaktör Frasse Levinsson. Han tittar på mig. Sen på min kostym. Sen skrattar han riktigt, riktigt gott. Leonidas tittar också på mig och min kostym. Jag förklarar. Han undrar vad jag får betalt och jag svarar ärligt att jag blir glad om Frasse ens säger tack. Två sekunder senare kommer jag ihåg att också Leonidas skulle köpa en text av mig och att jag nu sprängt bort all förhandlingsmån. Jag är helt ensam att ha kostym i lokalen. Det känns sådär. Ännu värre blir det när bordet bredvid, ett gäng välmående PR–killar, ironiskt nedklädda i röd Adidas-track suit, surt säger åt mig att “flytta en halvmeter åt höger”. Jag hör klasshatet i rösten. Såna som jag, killar med kostym, har inget här att göra. När de långsamt förstår att vi jobbar med media börjar en av dem prata om att han “är killen som var med i vinjetten till Lilla sportspegeln 1995-1999”. Det är okej. Vi ska ändå vidare. BAMBI, 20.13 Bambi är en liten mysig fransk restaurang ännu längre ner på Söder som är kända för att “vara ett rätt körigt ställe”. Här har folk om möjligt ännu mindre kostym på sig. Det finns en poäng med detta. Jag vill pröva klädernas kraft utanför sitt naturliga habitat. Den börjar också bli mycket bekvämare nu, när jag vant mig en smula. Det lite silkiga materialet är något helt annat än de grova jeanstyg som i vanliga fall ligger närmast min hud. Som att röra sig i en mjuk smekning. Jag känner mig mer sofistikerad. En man av världen. Trots vår bokning får vi inte bord direkt, och även baren är full, så vi står lite håglöst mitt i lokalen och är i vägen för alla. Servitören (som ställt oss där) blir allt mer irriterad. Respekten för kavajen märker jag inget av, men till slut får vi vårt bord. Jag sätter mig försiktigt med benen liksom sträckta rakt ut så att inte sömmarna ska spricka. Jag gör en vad jag tänker mig är kostymmässig beställning: råbiff till förrätt. Vildsvin till huvudrätt. Leonidas (som alltså är väldigt vänster) beställer ett ostron och “nåt vegetariskt” som visar sig vara kålrot med gräddsås. Inget för oss män i kostym, det ser jag direkt. Efter maten och några glas vin som jag världsvant beställt in med ord som “stökigt” och “busigt” pratar jag yvigt om företagskort och representation. Med affärsmannens nyvunna pondus och ”Det lite silkiga materialet är något helt annat än de grova jeanstyg som i vanliga fall ligger närmast min hud”