Nöjesguiden 1
DET FINNS TVÅ sorters män. De som har på sig kost
ym och dem som inte har det. 24H KOSTYM Björn Werner bar kostym i ett dygn. And he lived to tell. TEXT: BJÖRN WERNER 44 NÖJESGUIDEN | NR 11, 2024 Jag tillhör den senare kategorin. Vi, den stora massan, som bara har en enda svart eller kanske mörkblå kostym, långt inne i garderoben, enbart vädrad vid stora livshändelser. Bröllop, begravningar, viktiga arbetsintervjuer. Men ibland sneglar jag på dem med avundsjuka. Kostymkillarna. De som verkligen är sin kostym. Lever för kostymen. För livet i kostymen. I Sverige är det en rätt ovanlig syn. De är en ovanlig syn till och med i Stockholm. Faktum är att de nästan uteslutande går att hitta i en 500–meters radie som utgår från Stureplan. Ställ dig där, under lunchen en sketen tisdag och släng upp en sten i luften så är chansen stor att den ramlar rätt ner i huvudet på en av dem. Antagligen skulle han inte ens få ont av det. Kostymkillarna är som en sorts halvgudar. De glider fram, två centimeter ovanför marken, på ett moln av affärsjuridik, procent på transaktioner, träning inför maraton i Monaco och ett kapitalstint representationskonto. Egentligen jobbar säkert hälften av dem med mycket dummare saker än så. Det spelar ingen roll. Kostymen talar sitt eget språk. Jag ser hur världen böjer sig efter deras vilja. Som om kostymen för snacket åt dem, liksom uppfordrar respekt från allt de kommer nära. Så vill jag också ha det. En plötslig lördagseftermiddag i november bestämmer jag mig. Nu ska kostymen på. Kostymen är jag. 24 timmar kostym. Nu kör vi.